När livet är så ömtåligt att det plötsligt är försent

Hej sa jag. Hej sa Janne. Och så blev det lite tyst. Du, sa jag, lite osäkert. Jag har ju läst. Jag vet inte vad man säger men jag skulle så gärna vilja säga något bra till dig. Några cross-cyklar susade förbi på den nya Wåffelcrossbanan där vi sågs i publiken och jag tänkte att jag kanske sa det knäppaste av allt som gick att säga. Jag kände inte Janne väl men jag har följt hans uppdateringar på facebook och jag blev ändå så ledsen när han skrev att det inte fanns något mer att göra, att cancern var tillbaka och inte gick att stoppa.

Jag minns inte exakt vad han svarade men han log med hela ansiktet och liksom viftade bort min osäkerhet. Det gjorde inget att jag inte visste vad jag skulle säga till någon vars rundor var oåterkalleligen räknade. Sedan tittade han mot vagnen och såg glad ut. Så det blev ett barn till slut, sa Janne. Jaaa, sa jag och kände mig så himla tacksam, det blev ett barn. Han sa grattis och vi gav varandra en kram.

Flera gånger därefter tänkte jag att jag skulle passa på att hälsa på honom. Ta med cykelfröet och kika förbi och säga hej och prata lite, vi är ju ändå lediga. Men så blev vi förkylda och trötta och dagarna blev till veckor och jag är ju lite blyg så jag skjuter upp frågan om vi får komma och så en eftermiddag läser jag att det är försent. Och då tänker jag på det där om alltings ömtålighet och känner mig så himla uppgiven.

Livet är ömtåligt. Så innerligt ömtåligt. I Jönköping fattas det en cyklist och mina tankar går till dem som mist en familjemedlem och en vän, mina tankar går om och om igen till Jannes nära och kära, till hans familj och de som är kvar med den stora sorg det innebär att förlora någon som knappt fått leva ett halvt liv. Ta hand om er. <3

 

27
5 comments

Kommentera gärna, då blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

You May Also Like