Jag smiter in i omklädningsrummet på IKHP-stugan och kränger av mig tröjan för att nåla fast nummerlappen och då inser jag att jag är det absolut motsatta till vad jag tänkt mig. Jag hade tänkt mig vara kolugn och inte det minsta nervös – men fingrarna fipplar med säkerhetsnålarna och händerna darrar lite. Jisses – jag är så galet nervös så det finns inte.
Uppladdningen inför en efterlängtad träningshelg har varit minst sagt småbarnskaotisk. En sömnlös natt med febrigt rufshuvud sovandes som en liten fågelunge (niokilosmodell fågelunge) på bröstet och så massa strul med mina skor – de gick sönder och det var lite klurigt att på kort varsel få fram ett par nya men det löste sig tack vare omtänksamma människor. Jag skruvade fast klossarna med bebis i knäet på lunchen och testkörde på uppvärmningen – det kändes tack och lov precis som jag ville.
Vi ska tävla i dagarna tre och idag kördes prologen i Huskvarna MTB Tour uppför Strutsabacken, branta skidbacken på Husvkarnaberget. Jag värmde upp med min pepplista i lurarna uppför Klevaliden som ligger precis bredvid backen. Älsk på Klevaliden, så länge sedan jag körde den nu. Bestämde mig för att hålla mig till min strategi – hålla igen lite i början och inte pressa på på förrän efter halva uppförsbacken. Strategier kommer jag sällan ihåg när jag väl startat men idag satt det och det funkade, jag höll.
Det var så galet jobbigt men jag älskar den där typen av jobbigt. Det gjorde tokigt ont i varenda liten muskel att cykla uppför men massor av människor hejade på och jag är inte alltid snabbast uppför en sådan där backe men upp ska jag. När jag var uppe på toppen och banan svängde av nedåt var kroppen så slut att jag nästan inte orkade svänga. Gjorde en riktigt dålig kurva till lilla nedförsbacken och kände mig lite uppgiven men hittade pannben att jobba på sista biten i mål – strax över fem minuter mjölksyra som gav så sjukt mycket energi tillbaka. Ingen ledartröja för min del, den fick grymmaste backdrottningen och klubbisen Marie, men lika glad för det är jag, den var hon mer än värd.
I morgon händer det jag är allra mest pepp på: XCO. Tre varv teknisk varvbana – wohoooo. Ser så galet fram emot!
