Den här helgen har varit alldeles, alldeles underbar – det är med ett lyckligt pirr i magen jag tänker tillbaka på den första upplagan av IKHP:s nya tävling, Huskvarna MTB Tour. I vanlig ordning när klubben arrangerar så arrangerar de i absolut toppklass.
I fredags prolog – full fart uppför en backe, fem minuter mjölksyrapåslag.
I lördags XCO – en timmes hårt jobb på tuff men rolig bana – gud vad jag fick slita men jag gick i mål med ett leende och kände att jag gjort det allra bästa med mina förutsättningar för dagen.
I söndags – XCC, en halvtimmes fullaste fart på en enklare bana – ingen tid för återhämtning, bara fullt blås. Startade trots kli i halsen, något jag normalt sett inte gör – men är det tour så är det, och nu är jag ganska förkyld. Det gör inget – jag har haft det så fint. Finast av allt är att få rejsa med starka och grymma vänner.
En kvart innan start är man på plats i startfållan. Mycket pirr och pepp och nervositet.
Bild från söndagen. I ordningen vi kommer körandes här slutade touren. Marie överst på pallen, Li tvåa och jag trea.
“Aja, aja, aja, aja” ropar hon och klappar händerna. Elin köttar uppför Strutsabacken med ett leende.
Kör i mål med ett leende. Just där och då kände jag mig nöjd för jag hade gjort allt jag kunde, jag hade gjort det bästa med dagens förutsättningar och jag hade haft väldigt kul.
Booom – efter glädjen att ha kört in i mål kommer tröttheten!
De här tjejerna alltså, jag är så himla glad över att få träna och rejsa med dem. Fantastiska brudar på alla sätt och vis.
