På lördag fyller hon ett år. Ett helt år. Som vi ska fira, jag ser så fram emot det. Men jag undrar också, nu när det närmar sig om det är såhär det känns när man har backat sjuhundra sömntimmar. Jag tittar mig i spegeln och ser att det här året har gett mig några nya rynkor och jag försöker vänja mig vid dem. Det är svårare än jag trott. Ibland slänger jag mina instastories för att jag har liksom inte vant mig vid mig själv med linjer och ibland undrar jag om jag har ett hack i skivan för repliken “jag är så trött” går om och om och om igen.
Strax innan hon föddes läste jag någonstans, jag har glömt var och så är det med det mesta – jag glömmer bort det, men jag läste i alla fall att en kvinna backar ungefär sjuhundra timmar på sömnkontot det första året. SJUHUNDRA. Jag är nog där nu. Och jag är så trött på att vara trött. Ibland knackar utmattningen, den där som slog omkull hela livet för sju år sedan, ibland knackar den på dörren men vi turas om att få sova ostört i gästrummet, Jimmy och jag, och tillsammans fixar vi tröttheten och hittar energi.
Och jag kan vara trött. Hon är värd det. Hon är så galet värd det. Jag får så mycket mer än trötthet tillbaka från denna lilla varelse. Jag får så mycket kärlek, och kramar, och blöta pussar och pinnar och stenar och ännu mer kramar. Och nu – när hon bara vill ha flaska en gång varje natt är det faktiskt emellanåt rätt mysigt. Jag tassar ned i köket, värmer en flaska åt henne, tassar upp och så myser vi en stund. Ett fjunigt huvud i min famn, en guldklimp som somnar på min axel, en liten som kryper nära och gosar. Åh, jag kan vara trött, hon är en ljuvlig människa att vara trött för.
9
