Det sjunde Lovisbrevet: till min dotter som ska börja föris

Det sjunde Lovisbrevet,
Alboga Kvarnskog,
6 januari 2019

Älskade Lovis,

Jag har just nattat dig och du var något så makalöst bångstyrig och söt. Du fnissade och krabbade omkring med din kära gosedjurskatt, du babblade långa meningar av dina egna ord, pillade mig i håret och pussade mig på munnen ungefär hundra gånger innan jag fick säga till dig på skarpen att det var sovdags och du äntligen la dig tillrätta i min famn och kom till ro.

Till slut somnade du, och du envisas med att jag ska hålla dig precis som när du var bebis – jag ska sitta med korsade ben och ha dig i knäet så du kan ha huvudet på min ena arm och benen över min andra arm. Det är lite lustigt men ganska gulligt – för du är ju inte det minsta bebis längre.

Alldeles plötsligt var ju allt bebisaktigt med dig borta och du är bara ett litet barn. Och vilket barn sedan – det är inte klokt så fin och bra och rolig och grym du är. Lyhörd och omtänksam och envis. Du älskar clementiner, potatis och långkokta köttgrytor. Du vill läsa massor av böcker tycker det är roligt när vi ritar ihop och du älskar att klappa om och pussa på våra katter Pixel och Widget. Du babblar saker vi förstår och saker vi inte förstår. Du kan mamma och pappa och titta där och så härmar du allt från katten till kaninen och alla andra djur i dina böcker.

Det känns lite overkligt ikväll – för alldeles nyss var du min och pappas lilla, lilla, lilla bebis men tiden har gått så galet fort och i morgon förmiddag ska du till förskolan för allra första gången. Vi ska bara vara en timme. Jag och pappa ska med. Och sedan ska du gå ett par timmar varje dag den här veckan tillsammans med pappa och nästa vecka några timmar varje dag själv och sedan ska jag lämna dig där varje morgon och din fina pappa hämtar dig. Älskade barn – jag hoppas så att du kommer att tycka om föris.

Jag är fortfarande lite ledsen över att du inte får gå på föris i mormor och morfars kyrka i grannbyn men du står kvar i kön ifallomatt det skulle bli plats, men vet du vad? Jag tror förskolan i Ölmstad kommer att bli så bra. Vi får förstås ta omvägen via Haga och Bunnvägen till för jag vill då rakt inte cykla med dig i vagn på gamla riksettan mellan Ånaryd och Ölmstad och visst finns det väl inget bättre sätt att ta sig till föris än i cykelvagn?

Det känns stort och spännande och lite läskigt. Det känns så konstigt att någon annan än vi i familjen ska pyssla om dig om dagarna men jag tror du kommer att älska att hänga med andra barn från morgon till eftermiddag. Och vet du vad? De är ute mycket på föris och utomhus är ju bland det bästa du vet.

Älskade min Lovis. Du är liten men ändå så stor. Snart sexton månader och från och med i morgon är du vårt lilla föriskiddo. Jag borrar ofta ned näsan i ditt fjuniga nackår och myser och tänker att rätt som det är du så stor att det inte går för sig att sniffa dig i nacken och inte heller att skriva sådana här brev till dig på en blogg som alla kan läsa. Jag hoppas tiden inte går alltför fort – det är ju så fint att få vara liten och uppleva allt för första gången och lära sig om allt från början. Åh. Vi älskar dig till månen och tillbaka din pappa och jag, glöm aldrig någonsin det.

Kramar och kärlek,
Din mamma

P.S. Fina barnet mitt, jag ska göra mitt allra bästa för att hålla reda på allt nu. Tider och lappar och kläder och dagar – jag vet att jag inte kommer att lyckas alltid men jag gör alltid mitt bästa, just det där med att hålla reda på allt praktiskt är ju inte riktigt min grej så du får förlåta om jag missar något då och då.

11

Kommentera gärna, då blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Du gillar säkert också