Det har varit omvälvande för ett mammahjärta. I lördags sov Lovis borta för allra första gången. Hon följde med farfar hem och fick sova över natt hos honom och farmor på Egnahem i Huskvarna. Stort, både för henne och oss. Nu har hon fått hög feber och vi kör vabruari-vecka omgång två och det är hopplöst hur hjälplös man känner sig när en liten är sådär utslagen. Men – det är det där med att sova borta första natten jag tänkte berätta om.
Jag har liksom skjutit på det där ganska länge. Det är som att det allra svåraste med att försöka uppfostra en självständig människa är insikten att man måste släppa taget då och då. Släppa fram andra i familjen. Släppa taget lite om henne. Flytta mammahjärtats gränser ett litet steg i taget.
I mitt mammahjärta finns en stenåldersinstinkt som varje gång det är dags att flytta gränsen lite, att släppa lite tag, vrålar NEEEEEEEEJ, det går INTE, du kan INTE LÄMNA DITT BARN. Jag hade samma känsla när vi landade i insikten att amningen inte skulle fungera hur mycket vi än kämpade och när jag första gången skulle sticka i väg och träna någon timme ensam eller åka iväg och sova borta utan henne. Stenålderspanik.
Stenåldersmänniskan i mig vrålade såklart tyst sitt stora nej när det lite spontant kom på tal att Lovis skulle få sova hos farmor och farfar i lördags så att två trötta föräldrar skulle få en kväll för sig själva och en god natts sömn men det var liksom dags. Jag ville säga nej, jag ville inte alls släppa iväg henne men så tänkte jag på en sak som Sara berättat en gång – att hon resonerar som så att om det skulle hända något med ett barns föräldrar är det väldigt bra om barnet är tryggt med och hos andra människor i familjen.
Såklart gick det bra. Farfar och Lovis har en alldeles väldigt fin relation och farmor och farfar har ju minsann lyckats väldigt bra med sina barn så det var ju inga konstigheter att ta hand om vårt. Möjligtvis fick de inte sova riktigt så gott som de är vana vid eftersom Lovis fortfarande vill ha välling om natten.
Det ironiska i det hela är att jag hade svårt att sova. Vårt sovrum var så overkligt tyst utan snusande små andetag från spjälsängen och jag låg och vred mig länge innan jag tog med mig kudde och täcke och och gick och la mig i gästrummet där det alltid är tyst för att det skulle kännas som vanligt. Hur knasigt?
Det är på något vis en märklig känsla att vara mamma till en liten. Hon behöver mig men min uppgift är ändå att se till att hon inte ska göra det. Den där lilla som har mig och Jimmy som sina största idoler och stora förebilder och stora trygghet, henne har vi bara till låns och det är vårt ansvar att se till att hon växer upp till en självständig och trygg människa.
4 comments
Förstår precis det där med att det känns konstigt när ens barn sover borta. Vår dotter har inte alls sovit borta många gånger. Hon har inte velat det och vi har heller inte propsat på, men de gånger det faktiskt har blivit av har det känts så himla konstigt och jag har knappt heller kunnat sova. Bara velat ringa och kolla hur det går hela tiden.
Visst är det märkligt att det är så. Varenda gång det plingade i sambons mobil var jag där som en hök (av det mer nervösa slaget) och undrade om det var en rapport från farmor och farfar.
Våra två tjejer som är 4 respektive 6 år har inte sovit borta utan oss ännu. Vi har inte haft det behovet än (eller fått frågan av mor eller far föräldrar) ,vet inte om det är bra eller dåligt.
Jag tror att det är viktigt att man inte lägger någon värdering i hur man själv gör efter att jämföra med andra. Allt ni gör gör ni ju för att det är bra för era barn, det är ju så det funkar och alla familjer är olika <3