Varannan vabruari

Vabruari, vabruari, vabruari. Månaden är inte ens slut men vi kan redan konstatera att antalet hela dagar på föris den här månaden blev endast åtta stycken.

I söndags, efter det stora äventyret att sova borta hos farmor och farfar första gången, fick vi hämta hem en tokigt febrig liten unge. Så himla stor osis att hon skulle bli sjuk när hon skulle ha kul med farmor och farfar en hel dag till. Och sedan dess har hon haft feber och feber och feber och feber. Och ännu lite mer feber. I februari har det varit varannan vecka sjuk för stackars liten.

Jimmy har vabbat hela veckan och Lovis har inte rört en leksak sedan i måndags. Hon har bara legat på Jimmys eller mitt bröst eller så nära som det bara går och varit alldeles febrigt slapp och varm och borta. Hon har nästintill inte ätit något och hon luktar lite ålderdomshem. Hu.

Vi har tvångsmatat med saft och vatten, hurrat när hon gnagt i sig lite gurka, vi har burit och vaggat och varit alldeles utom oss av oro utan att någon riktigt tagit oss på allvar. Till saken hör att Lovis hade en njurbäckeninflammation förra våren och det var läskigt – såklart vi är oroliga att hon skulle få det igen. Vi lyckades med konststycket att lämna urinprov och en sticka visade inget men odlingssvaren kommer först på måndag.

I morse var jag gråtfärdig av uppgivenhet men försökte ändå låta bli att oroa mig eftersom de vid två tidigare besök på vårdcentralen sagt att det bara var en virusförkylning och inte något att oroa sig för. Någon ordentlig undersökning var det inte någon som gjorde men oroa oss det skulle vi inte för det går så mycket virusförkylningar nu.

Till saken hör också att en av mina instagramföljare häromdagen undrade om någon tittat i öronen på Lovis och det var det ju ingen som hade. Tur hon sa det för annars kanske jag inte hade oroat mig och bildgooglat när jag upptäckte brunt gojs i ena örat i förmiddags. Google rapporterade snabbt att brunt gojs i barnöra inte är bra.

När jag ringde vårdcentralen fick jag en avhyvling för att jag ringde försent och trodde knappt att det var sant. Jag skulle ringt en timme tidigare tydligen för då var det öppen mottagning. Hur i hela skulle jag veta det? Men efter att ha stått på mig fick vi en tid för Lovis och den här gången hos en läkare som verkligen lyssnade.

Nu gjordes en ordentlig undersökning. TREDJE gången vi var inne. Om de gjort det riktigt bra och kollat allt direkt hade de haft mer tid över till annat och vi hade inte behövt åka runt med ett febrigt barn, det här blir jag liksom inte klok på. Det gick på nolltid att konstatera att ena trumhinnan var sprucken och den andra irriterad. Det togs en sänka och ett njurprov och de tittade ordentligt på henne. Äntligen.

Vi fick ett penicillin som tar öroninflammationen men även fångar in urinvägsinfektion om det skulle vara så. Penicillinet fanns inte i Gränna så vi fick åka till Huskvarna och hämta och om hon inte blir bättre i morgon är det akuten som gäller. Jag hoppas så innerligt att hon vaknar lite piggare i morgon. Att hon orkar stödja på benen lite och vill leka litegrann.

Det är ju inte bara så att vi är vansinnigt oroliga och trötta av att bära runt och inte få sova – vi saknar ju vår spralliga och glada unge. Det är ingen som dansar euforiskt till schlagerfestspellista, ingen som strör leksaker över hela golvet, ingen som vill läsa samma bok tusen gånger. Barnstolen är ren, hakklappen är ren, overaller och skor behöver inte hängas upp på tork och det är på något vis så himla tomt när de där barnvardagsbestyren står på paus.

Det var vabruari det. Det blir ingen mer föris den här månaden för nu ska det ätas penicillin i tio dagar. Förresten, det här med att vara förälder alltså, vilken pärs emellanåt. Så mycket oro det kan vara.

Förresten är ju jag förkyld också och har vilat i sex dagar. Så kan det gå – och hade det varit innan jag fick Lovis hade jag bloggat sönder er om hur jobbigt det är att vara förkyld. Kontraster.