Första maj är Västgötacup i Kvänum, det är tradition sedan urminnes tider och loppet som går där är en av tävlingarna jag kört flest gånger. En skojig old school-bana med mycket rötter och hällar – snabbt och ganska platt.
När jag lämnade Lovis hos farmor på förmiddagen funderade jag seriöst på att skita i rejset och åka hem och sova istället för jag var och är så extremt trött. Det är ett jävla tjat om hur trött man är när man blir förälder men det är så in i bängen tröttsamt med all trötthet.
Jag styrde mot Kvänum istället för mot sängen. Provkörde banan ett varv, kollade in vilka A och B-spår jag skulle ta och klurade över några spårval. Sedan mötte jag upp Sofia och fick sällis under timmarna mellan provkörning och start – det kan vara lite seg väntan men det gick fort.
Vi var många tjejer till start precis som i Varberg och det känns så kul att damfältet växer på XCO-sidan. Några av herrarna kraschade när de gick i väg ett par minuter innan oss och det kändes lite läskigt så jag tog det lugnast lugnt i starten.
Hängde på bra första varvet, tekniken sitter ju – jag kan åka cykel, men andningen kändes sådär och det där med sömnbristen sätter verkligen spår. Nätterna utan sömn tar udden av pangpanget och skapar en seg känsla. Försökte påminna mig om det när jag fick slå av på tempot på andra varvet – att jag nog bara sover och tränar hälften så mycket som de andra tjejerna.
Banan i Kvänum är snabb och det blev ganska stressigt när herrarna började varva redan innan vi kört klart andra varvet, det hade varit mycket bättre om damerna fått ha banan för sig själva, jag önskar mig så att vi får se mer damtävling framöver, inte bara separat start. Det är många som herrar hetsar om utan att säga till – flera av grabbarna en bit ned i fältet och i H30 får bakläxa medans de som ligger i täten skötte sig exemplariskt och meddelade att de skulle om.
Jag har lite konstiga hjärnspöken förresten. Saker som jag klarar bra är jag lite rädd att köra när jag är trött även om jag faktiskt inte är för trött för dem. Jag litar inte på att kroppen orkar, särskilt litar jag liksom inte på att min core håller emot. Den är dåligt tränad och det sitter lite oro kvar sedan postpartum-tiden så jag vågar liksom inte utmana mig när jag är trött. Förnuft och känsla stämmer inte helt hundra ihop.
Det är verkligen kul att tävlingssäsongen är igång och även om jag inte kände mig lika nöjd som efter Varberg har jag fortfarande en nöjd-men-vill-mer-känsla. Men hörrni, jag kom faktiskt inte sist den här gången!
