Om trettio snoriga näsor i samma lokal

Sandlåda

Lovis trivs så fint på sitt föris. Hon tycker om och känner sig trygg med pedagogerna och hon gillar verkligen sina kompisar. Hon har stor integritet vår dotter och låter inte vem som helst komma nära – därför känner jag mig lättad varje gång jag lämnar henne och hon går direkt fram till någon i personalen och vill komma upp i famnen. Och hemma pratar hon mycket om sina föris-kompisar, vissa av dem babblar hon på om dagarna i ända. Föräldrahjärtat studsar lyckligt – vår dotter har vänner, så makalöst fint.

Det är så skönt att hon trivs. Coolt att hon får spendera dagarna med att leka och lära sig saker. Hon kommer hem och säger “sjung” och gör rörelser till sånger vi hade glömt bort fanns och förvånar oss med att göra grejer vi inte visste att hon kunde. Tänk så fint att hon får tillfälle att utvecklas tillsammans med andra barn. Att vi har möjligheten att få barnomsorg och proffshjälp med allt från blöjbyten till sovstunder för att kunna jobba är så himla bra.

Eller är det så himla bra egentligen? Det är få pengar vi slänger i sjön så mycket som förskoleavgiften. Vi betalar femtonhundra spänn i månaden för att bli sjuka. Gång på gång. Förkylning på förkylning. Igen och igen.

När vi började på föris i vintras var Lovis ett och ett halvt. Hon hade haft en njurbäckeninflammation när hon var halvåret gammal och någon liten förkylning men var en frisk unge och jag var nöjd över att inte ha varit sjuk alls mycket det senaste året. Det var lyxigt och jag räknade väl med ett par förkylningar men inte med att som en fin vän nyligen beskrev det, med all rätt: “ni är ju skräckexemplet på hur det kan vara att börja på förskola”.

Det tog väl inte ens inskolningsperioden ut innan vi fick den första förkylningen. Och sedan har det varit mer regel än undantag att vi gått till förskolan på måndagar plockat hem en febrig unge med snorig näsa på onsdagar, varit hemma resten av veckan och så lämnat in en frisk tjej på föris igen på måndag. Repeat.

Nu har jag tröttnat. Jag orkar inte mer. ORKAR INTE MER. Jag tycker så oerhört synd om Lovis som ska behöva vara så mycket sjuk och jag köper inte argument som att ungarna ska X antal förkylningar om året för att stärka upp immunförsvaret.

Det finns ingenting med det antal förkylningar vi haft som stärker upp ett immunförsvar, tvärtom – hon får ingen återhämtning emellan och luftrören är så påfrestade att vi fått kasta oss i bilen till akuten med ett barn som inte kunde andas (det var så jävla otäckt) och läkarbesöket som följde upp det resulterade i en inhalator att lägga till morgon och kvällsrutin.

Vi är väldigt noga med att hon ska vara helt frisk innan vi skickar henne till föris igen. Inte bara en feberfri dag utan helt förkylningsfri. Det är inte rättvist att skicka snoriga och trötta barn till föris. De är ju så himla små – tänk själv hur hängig man är när man är förkyld även om man har inte feber. Och extra viktigt är det ju när det är trettio ungar i samma lokaler – det är trettio bakteriefloror som ska samsas – och är man då lite extra känslig som Lovis verkar vara blir det inget bra.

Igår var det förskolans dag och vi hade sett fram emot att packa en picknickkorg och dra till föriset på kvällen och träffa föräldrarna till alla de där barnen vår dotter tycker så mycket om och pratar om mest hela tiden. Tänk så roligt att lära känna dem – jag skulle så vilja att vi kände lite föräldrar här ute i byarna som vi kunde ha lekdejt med emellanåt. Men förstås kunde vi inte vara med för vi är sjuka. Igen.

Och när jag tänker på det var det kanske lika bra för jag är mest så himla arg. Jag kanske skulle flippat loss alldeles på första bästa förälder till barn med gröna snorsträngar? För om alla verkligen höll sina barn hemma tills de var helt friska kanske vår Lovis skulle få vara frisk längre än en vecka i stöten?

Eftersom jag är en människa som tränar mycket och mest umgås med andra som tränar mycket vet jag ju att folk generellt inte är så noga med att stanna hemma när de är förkylda. Man går till jobbet och snorar hejvilt utan att bekymra sig över att man smittar ned resten av kontoret med förkylningar, och då är det väl inte långsökt att tänka att man är lika nonchalant med sina barn? I min och mina närmsta vänners värld är det helt naturligt att säga att man inte kan komma eller hänga eller göra något eftersom man är förkyld. Förkylning är som rabies för konditionsidrottare – det aktar man sig för, det enda snor vi vill ha rinnandes är det som kommer när en pressar sig till sin gräns.

Min hjärna arbetar febrilt med detta men jag kan inte hitta någon annan rimlig förklaring än att man generellt är för snabb med att skicka kidsen till föris efter sjukor. Och jag har förståelse för det – det finns få saker som är så stressande som vab när man har jobb att sköta men om alla bara kunde sitta lugnt i båten en eller två dagar extra kanske det skulle bli bättre? Häng kvar hemma tills både barn och föräldrar är förkylningsfria. Snälla.

Just nu sitter jag på fullaste allvar och funderar på om vi ska sluta med förskola. Vad gör man liksom? Är det bättre att jag inte jobbar utan går all in på att leka hemmafru i veckorna och fokuserar på uppdrag jag kan göra på kvällar och helger? Eller ska man börja kika på att flytta till en dagmamma? Eller finns det någon au pair som vill komma och bo i husvagnen? Eller ska jag fokusera nästa säljinsats på att göra en kampanj tillsammans med kommunen som går ut på att få folk att hålla sina kids hemma tills de är helt friska?

Trettio förkylningar i samma lokaler – det går ju liksom inte och jag kan inte vara den enda som är uppgiven till gråtfärdighet kring väl?

7
  1. Krya på er och hoppas sommar och mer utevistelse på förskolan kommer hjälpa. De kanske är ute mycket redan idag dock…. Kan ju inte lova att det kommer bli bättre framöver, för det har jag ingen aning om, men hoppas och tror det ändå.
    Vad gäller immunförsvarets uppbyggnad, så stämmer det att det byggs upp under åren. Jobbigt bara att det inte blir någon återhämtning mellan gångerna. https://www.nobelprize.org/uploads/2018/06/popular-medicineprize2011-sv.pdf
    Så håller jag helt med om att många är hemma alldeles för sällan med sina sjuka barn. Gick i taket för många år sedan, då vi hämtade på förskolan, och ett barn var där med Vattkoppor. Vi hade resa bokad veckan efter och ville absolut inte få den smittan.
    Nu övervägen jag vaccin mot det för barnen som hunnit bli 14 och 12 år gamla och fortfarande inte fått det…

    Kram på er och lycka till på söndag om du kommer till start!

  2. Jag och sambon är helt överens om att vi inte ska sätta vår snart 8 månaders son på förskola -ALLS-. Det verkar bara kosta så mycket mer än det smakar, man betalar en massa pengar för att “tvingas” vara hemma med ett sjukt barn som i sin tur smittar ner resten av familjen om och om och om igen… Vi har tänkt att försöka varva så att max en av oss jobbar åt gången, pussla ihop med distansstudier och förhoppningsvis jobb hemifrån så småningom.

    Det är ju jättefint att ens barn får vänner och har kul om dagarna, men vi som föräldrar kan också berika våra barns liv alldeles utmärkt, särskilt under de första åren då mammor och pappor är viktigare än kompisar och pedagoger. Vi har visserligen en ekonomisk situation med noll lån och låg lägenhetshyra så vi kanske har det lite lättare än många andra att känna oss bekväma på alla sätt med att göra detta, trots att ingen av oss har några stora inkomster.

    Om poängen med förskola är att föräldrarna ska kunna arbeta så känns det ju helt meningslöst om det bara konstant blir så att man inte kan arbeta – på grund av förskolan! En riktig paradox.

    Hoppas att det ordnar sig för er och att ni kommer fram till en bra lösning för hela familjen!

  3. Det är tufft det där med förskolan och alla sjukdomar. För min två barn har upplevelsen varit två helt olika på samma förskola. Ena barnet otroligt mycket sjukt med 13 öroninflammationer på 3 år och såklart mängder av penicillin som bara gjorde allt till en ond spiral. Vårt andra barn blev aldrig sjuk fast att alla andra var sjuka och förkylda! Han fick inte en enda penicillinkur under förskoletiden och aldrig någon magsjuka. Så vår upplevelse är att det beror mycket på hur stark/svag barnet verkar vara i sin motståndskraft och immunförsvar från början och att det inte är något man kan påverka så mycket (om man inte väljer annat alternativ än förskola så klart!)

  4. Tack för att du skriver om det här! Jag skrev om det när jag var i liknande sits för nåt år sedan, och brukar kommentera det på jobbet och ibland på föris, så jag anses nog vara en riktig surtant. Men faktum är också att det finns de som har allvarlig sjukdom i sin närhet, och faktiskt kan råka riktigt illa ut av vanliga virus. Så att medvetet smitta ner andra, som många faktiskt gör, det är så himla respektlöst. Och väldigt ego! Vi har också alltid vabbat tills ungen är frisk, men vad hjälper det liksom? När ingen annan bryr sig tillräckligt mycket om sina och andras barn för att göra det…

Kommentera gärna, då blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Du gillar säkert också