Cykelvasan 2019

Klockan ringde vid fem och vi drog igång morgonen med kaffe och frukost och pepp och nervositet i lägenheten i Lindvallen. En trekvart senare lastade Jaime och Eva in våra cyklar i bilen och skjutsade mig, Sandra och Jessica ned till starten i Berga by. Det kändes lite overkligt – sedan jag körde min sjätte Cykelvasa för några år sedan har det inte riktigt funnits på kartan men nu var det dags igen – och den här gången med ett team. Med service, kärlek, langning, omtanke och pepp på ett helt annat sätt än tidigare. 07.30 gick starten och det var 130 damer som seedat in sig till tävlingsklass. Etthundrafuckingtrettio. Historiskt.

Jag körde de första sex åren på rad men nu är det några år sedan dessutom med andra förutsättningar. När vi körde hem igår jämförde jag och Sandra vår träningsmängd och det blir liksom svart på vitt när det kommer till tid. Hon har ungefär tvåhundra fler cykeltimmar i år än jag har. Och att hitta uthålligheten efter min jobbiga graviditet och två år med sömnbrist har periodvis känts som en omöjlig utmaning – det finns liksom inte tid att prioritera mängdträningen mellan förkylningar och jakt på återhämtning och sömn. Jag har varit nära att ge upp många gånger för det har känts så trögt men nu är jag så innerligt glad att jag fortsatt.

Pampig musik spelades samtidigt som starten gick vid 07.30. Vi fick starta 45 minuter innan herrarna vilket är riktigt bra. Det skapar helt andra förutsättningar – vi får rejsa med och mot dem vi faktiskt tävlar med och kan använda taktik på samma sätt som killarna fått göra i åratal. Äntligen. Det pirrade lyckligt i magen när vi svängde upp mot startbacken – ett pirr som sakta övergick i den första omgången av bedömning: hur hårt orkar jag ligga på här.

Jag kände mig okej i benen och hade kunnat trycka på lite mer i startbacken men bestämde mig för att gå försiktigt hela loppet. Mina senaste försök att köra långt har gått sådär – jag håller i två timmar och sedan börjar en kamp utan like, det är få av mina träningspass som går förbi tre timmar och då bygger man inte uthållighet och jag ville så gärna bryta min negativa spiral och ta mig igenom det här loppet bra.

Startbacken var över ganska snabbt och jag hittade klunga. Tror jag tappade lite genom första depån men täppte ganska snabbt och höll mig i nackskinnet för att inte göra sådär som jag gärna gör – dra i väg på fulla cylindrar bara för att krokna för snabbt. Cykelvasan är ett annorlunda lopp eftersom det är väl tillfixade, breda och enkla stigar och mycket grusväg – man kan ligga på hjul i stora klungor och det gjorde vi. Jag hamnade bra till och började slappna av mer och mer i klungkörningen – det är alltid lite nervöst i början, jag spänner mig mycket och blir oerhört nervös när jag hör det där speciella ljudet av att någon touchar någon annans hjul.

Jag tänker gång på gång på alla gånger jag kört tidigare och hur mäktigt det jag får uppleva nu är. Att komma till start med magiskt bra support, med grymma sponsorer och med damstart på det här viset. Det är stort. Jag är tacksam. Och jag tar det försiktigt.

Efter en kurva ser jag att Jessica bredvid banan och kommer alldeles av mig och blir alldeles uppgiven. Jag vet att det här är så viktigt för henne, hjärtat går i bitar av att något verkar ha hänt och jag måste slå av på takten för att försäkra mig om att hon är okej. Jag ropar något och ser sedan att hon har någon i telefon och då gasar jag igen. Jag har förstås tappat klungan men det spelar inte någon större roll, jag känner mig pigg och pangar på nedför en asfaltssträcka. Blir glad när Linnéa och Karin från Team Bicycling dyker upp och vi jobbar oss framåt och täpper så småningom till ett långt avstånd till klungan framför och jag påminner mig om att jag skulle vara försiktig.

Någon gång tittar jag på klockan och konstaterar att de första tre milen passerat på en timme. Det går fort. Jag har en konferens med mig själv och bestämmer mig för att det är okej. Det kommer att hålla ett tag till.

Såhär efteråt flyter allting ihop litegrann. Jag minns inte riktigt vad som hände var, vem det var som drog, vem jag gav en gel till, var jag täppte lucka och var jag låg och vilade på rulle. Jag minns att jag var jäkligt glad över Jaime och Eva som langade och servade – det blir sådan skillnad på loppet när man får en flaska med sin egen sportdryck och kan dricka så mycket som behövs utan att stanna.

Sista timmen funderade jag ett tag på om det skulle gå att komma under 3.3o men den den där försiktiga spärren vågade inte ge mig på att få med mig någon i högre fart. Det var ganska mycket motvind och då kan det kännas som att det går lätt när man ligger där bak men snabbt blir det väldigt tungt om man går loss.

Jag låg kvar i klungan som mestadels drogs av en klick starka damer. Jag minns att jag hörde någon därframme skrika att vi andra inte fick spurta om henne vid målgång – och tänkte att då får hon väl gå ned och vila till spurten eller öka på rotationen så att vi där bak också kom fram för att dra lite mer. Brydde mig inte mer om det sedan. Jag gav bort en gel till någon som tappat sin och mös lite över att backarna inte kändes så himla backiga och kände mig lycklig över vetskapen att jag skulle fixa mina nittiofem kilometer utan problem.

Med fyra-ish kilometer kvar kom herrtäten ifatt oss. Vi visste att de skulle vara på gång och hade fått information om vad som förväntades av oss på lagledarmötet kvällen innan och när mastermotorcykeln kört förbi gick vi in på ett led på högerkanten i ett lägre tempo så att herrarnas tätklunga kunde swisha förbi – och det gjorde de i ett rasande tempot, en stor klunga – och vi förstod att det skulle bli en galen spurt om herrpallen i slutet.

När herrarna var förbi ökade vi farten och tempot trissades förstås upp in mot Moraparken. Jag kände mig stark och lycklig och spurtsugen och så himla glad och tacksam och inte alls särskilt sliten men när det blev spurt började den där tjejen som dragit mycket skrika om att det inte var okej – hon var verkligen vrålarg, och jag är ju så himla konflikträdd så jag avbröt min spurt så att hon och förstås med henne, ett gäng andra, skulle kunna passera. Typiskt mig. Och konstigt – sådär ska det ju vara i en Cykelvasa, det är taktik hela vägen och man får försöka att spara lite till sin spurt. Jag minns inte vem det var – och är nu ganska irriterad över att jag avbröt min spurt, det gjorde ganska många placeringar – men just då gjorde det inget, jag var så jäkla glad att kroppen höll i över tre timmar och att jag cyklat min snabbaste Cykelvasa med bara damer i klungan.

I mål fick jag kramar av lagkamrater och vår fina support, vänner hemifrån och dem jag kört med. Så himla mäktigt. Teamie Sandra gick in på en topp tio, Hanna och Sue körde båda riktigt bra men tyvärr slutade Jessicas Cykelvasa där i vägkanten med ett växelhaveri. Bland det allra finaste med att vara lag är hur man finns där och firar varandras medgång och tröstar efter motgång, vi delar liksom allt och det är så värdefullt. Men vet ni vilka jag saknade där? Min mamma, jag saknade min mamma väldigt mycket, det är liksom inte Cykelvasa på riktigt utan henne. Och förstås – Lovis och Jimmy, jag drog igång en facetime bara några minuter efter målgång för att få titta på min fina unge.

Nu, ett par dagar efteråt, är mina känslor kring min egen prestation blandade. Jag minns å ena sidan hur oerhört nöjd jag kände mig när jag gick i mål. Hur glad och tacksam jag var, känslorna var så stora och lyckliga – tänk att det gick ändå, tillsammans med Jessica som coach och Guided Heroes som verktyg har jag nått mitt första delmål, att bli snabbare än mig själv – att hitta farten igen efter en jobbig graviditet och en tuff och lång period med sömnbrist. Ett tag kändes det omöjligt, i perioder har jag gett upp men nu äntligen kändes det som att någonting lossnade på riktigt och jag gjorde min snabbaste Cykelvasa någonsin – med enbart damer i klungan.

Men blandade känslor som sagt. Det tog inte lång tid innan nöjdheten övergår i någon sorts tjurighet. Tänk om jag försökt göra något på slutet och gå loss lite ändå? Om jag åtminstone inte släppt fram den arga tjejen utan fortsatt spurta? Om jag inte släppt den där bra klungan jag låg i i början? Om vi får till ännu bättre träning till nästa år, visst fan borde det gå att få till det här ännu bättre? Jag har ju inte varit under 3.30 ännu. Och lite närmre toppen – hur jävla omöjligt kan det vara? Den där nöjdheten – den byts sakta ut till någon sorts drivkraft och vilja att fortsätta och även om det är förbannat fint att vara nöjd måste jag säga att jag gillar det ändå. Det måste kunna bli ännu bättre. Ännu snabbare. Mindre försiktigt. Om ett år – då jävlar, 3.35 är ju ändå sjukt irriterande, eller hur?

P.S. Mitt material och våra sponsorer, så himla bra, allt funkade perfekt för mig. Stort tack till Sportson i Jönköping, Idre Fjäll, Guided Heroes, She Rides CK, Wahoo Nordics, Scott Bikes, Oakley Bike, Clifbar, Maurten, Void Cycling och Carlys Natural.