Det är absolut förbjudet att behöva mig i helgen.

Ingen har behövt mig idag förutom jag. Alla mina notifications är avstängda, ljudet på mobilen är av och i går kväll gick jag och la mig vid en stund efter tio och sedan sov jag som en klubbad i elva timmar.

Min familj checkade ut och for till Öland i går eftermiddag. Det är skördefest, det längtades efter gammelmormor och gammelmorfar på gården på norra Öland och Jimmy, som är nästan lika trött som jag, förstod hur mycket jag behövde vila. Jag vet inte om han läste blogginlägget om min önskan att checka ut – troligtvis inte, men vi har pratat oroligt om den här tröttheten och rädslan att jag ska bli så trött att jag blir utmattad igen.

I går när jag kramat mina älskade hejdå snurrade mitt huvud med idéer på saker att göra och projekt att ta tag i. Fyrtioåtta timmar för sig själv – här finns potential tänkte min uppvarvade och sömnig hjärna. Efter elva timmars sömn har jag kommit fram till att jag ska göra absolut ingenting. Det kommer absolut inte att hända eftersom jag inte klarar av att göra ingenting men några stora projekt blir det inte tal om. Att måla pärlspont med linolja, kika förbi höstmarknaden på lanthandeln, måla om en gavel på huset, åka och köpa höstljung och plantera om lite inför vintern – allt sådant får vänta. Jag ska bara vara.

När jag vaknade vid tiosnåret tassade jag ned i köket, tände i spis och kakelugn, gjorde smoothie, funderade på att yoga men kom aldrig dit, åt tre bautastora skinkmackor, läste Vasalöparen och satt länge framför spisen och gottade mig åt tysthet, ensamhet och den där goa värmen som bara kommer från en brasa i en vedspis.

Ingen får behöva mig den här helgen – det är absolut förbjudet, i fyrtioåtta timmar finns jag till bara för mig själv.