Nu har mina kängor kommit tillbaka från skomakarna på Lundhags och jag var nästan mållös när jag packade upp dem. Det var mina kängor men de var alldeles som nya. De var ju i bedrövligt skick och jag undrade om det skulle gå att fixa. Det gick. Oj vad bra det gick. Så glad att jag lämnade in dem istället för att köpa nya.
Båda kängorna hade fått ny sula, nytt gubbi som skyddar tådelen av skon (här hade jag ju kunnat googla men det får vara) och nya plösar. Dessutom satt det ett par nya, fina skosnören i dem. När jag öppnade kartongen slog doften av skomakeri emot mig och jag kastades trettiofem år tillbaka i tiden och kom ihåg hur mysigt det var att sitta och slå nubb i stubben som stod inne på gammelmorfars skomakarverkstad i Ånaryd.
Så – mina tolv år gamla Lundhags Professional High kommer att vandra minst tolv år till. De fick följa med på söndagsutflykt på Bauerleden på direkten. Hade absolut inte behövt kängor till den turen men jag hade längtat så efter dem.
Det kostade ettusenetthundrafemtio pix och då ingick frakten. Två sulor, två plösar, två tågrejer och så jobbet på det. Nypriset på kängorna är fyratusenniohundra och jag tror jag gav över femtusen för dem när jag köpte dem. Lägg ihop det och slå ut på tolv år. Och kanske tolv år till. Hållbarhet och prisvärdhet, snacka om att ett småländskt hjärta slår volter av det. Nu går vi!
