Jag känner mig så evigt trött på att allting i vardagen som liksom är smutsigt och fult när man börjar skrapa på ytan. Oetiskt och trasigt. Oschysst och inte jämställt. Orättvist och missledande. Ja, ja – inte allt förstås – det måste jag ju förstås safea upp med att skriva, men emellanåt känns det ju så och det är så jävla svårt att göra rätt.
Kvinnor törs inte tävla cykel för de är uppfostrade att tro att de är gjorda av socker och inte får ta plats. Kvinnor som däremot tar plats och säger vad de tycker anses vara besvärliga. Det är fult att ta plats. Suck.
Den trendiga AI-appen som “alla” testat sig igenom den senaste veckan genererar mer än gärna ut sexualiserade barnbilder och bilder som kan klassas som soft porn. Den föryngrar ansikten, förstorar bröst och svart hud görs blekare. Jag blir vansinnig och innerligt trött. Eventuellt mest på mig själv för jag provade, la upp och pangade in en mikrotransaktion i deras business.
Jag är också trött på smutsen i klädindustrin. Trött på renoveringsraseriet där vi pumpas med inredningstrender som får oss att slänga ut fullt fungerande kök och badrum för att ersätta med nytt.
Snyggare. Nyare. Snabbare. Smutsigare.
Och alla är vi med och bidrar till skiten på ett eller annat sätt för det är inte bara att hoppa av och ställa sig bredvid. Dels är det oerhört komplicerat att försöka göra det, dels måste man kriga för en hel del alternativ. Innehållsförtecknignar måste scannas minutiöst, märken måste googlas, alternativ måste letas fram.
Idag ska jag hämta en lammlåda vi beställt av en gård några byar bort, jag ska laga mina skoöverdrag inför helgens cykling och ska jag sätta dubbdäck på lådcykeln så jag inte behöver ta bilen för att hämta och lämna som jag gjort den senaste veckan. Därtill raderar jag en viss ai-app som trendade så pass att jag rycktes med utan att kolla upp sånt här i förväg. Många bäckar små.
