Vår Lovis, vår fina femåring är så pepp på snö och längdskidor och jag tänkte berätta hur vi har gjort för att få det att bli hennes vintergrej. Vi gjorde ungefär på samma vis när vi skulle lära vårt barn åka längdskidor som vi gjort för att få henne att älska cykling.
Tips: gör saker tillsammans med barnet
Först och främst, för oss funkar det bäst med aktiviteter om vi gör det vi vill att barnet ska göra tillsammans. Hon älskar tillsammansgrejer – det skapar mening och glädje att få göra det vuxna gör – fast (och här kommer den stora hemligheten) på barnets villkor.
Det är mycket mer logiskt att barnet ska göra något om vi föräldrar gör samma sak och vår grundfilosofi är att vi cyklar, springer och åker skidor tillsammans. Vi står inte vid sidan och tittar på, vi är med och vi är delaktiga.
Utrustning
Barnet ska ha bra grejer. Punkt. Det är en filosofi jag ärvt från min mamma som trots att vi inte hade en stor ekonomi som barn pusslade ihop så vi skulle ha skidor med riktiga bindningar och bra pjäxor. Att frysa och krångla skapar inte rätt förutsättningar. Att hålla sig varm och ha grejer som funkar är så himla viktigt när man ska lära sig hålla ordning på ett par skidor.
Lovis fick sina första vallningsfria skidor när hon var tre. Och det var min mamma som kom sättandes med dem, för hon är ju inte bara världens bästa mamma, hon är världens bästa mormor också.
Det var ett par med sådana där fjäll under och en bindning som vi spände på hennes vanliga skor och det fungerade bra för en treåring. Vintern därpå fick hon ett par nya vallningsfria skidor med skintech-päls och ett par riktiga pjäxor med Rottefella-bindning. På pricken som våra skidor – och här tog skidglädjen fart på riktigt.
Vi är också noga med att hon ska ha bra kläder. Bra men varma pjäxor, underställ och strumpor i merinoull, varma handskar och en bra mössa. Hittills har det gått bra med samma kläder som hon har till andra vinteraktiviteter.
I år har vi uppdaterat henne med ett par nya pjäxor och ett par längre stavar men skintech-skidorna från förra säsongen får hon köra i år igen, de kommer att passa bättre i år. I år kommer hon att ha de här pjäxorna med den här bindningen de här skidorna, mamma köpte ett paket åt henne förra året som vi uppdaterat med nya pjäxor och stavar till i år.
Låt barnets lust och förutsättningar styra
Lovis första skidtur var fem meter hemma på gräsmattan. Hon var vrålpepp men när hon väl fick testa tyckte inte alls det var kul och efter tio meters skidpremiär ville hon inte mer. Och då behövde hon heller inte mer. Vi har sedan den turen alltid låtit henne bestämma hur länge hon vill åka. Någon gång har vi åkt till skidspåret, varit ombytta och redo båda två och så har vi åkt i fem minuter. Och då har det fått vara bra där – utan push och tjat från oss vuxna.
Att investera fem minuter som kändes roliga och blir ett bra minne är värt. Vi känner vårt barn och vet att om vi pushar henne när hon inte vill skapar vi negativa associationer och minskar chansen att hon ska vara pepp nästa gång.
Skridskorna blev viktiga för skidåkningen
När vi skulle göra skridskopremiär hade vi med Lovis små skidor ut till isen. Hon hade åkt skidor den där enda gången på gräsmattan och inte varit så sugen sedan dess, men av någon anledning fick de följa med när vi skulle premiära skrillor på Bunnsjön.
Skridskor visade sig vara supersvårt, nytt och krångligt och Lovis blev snabbt opepp på att försöka.
Däremot ville hon prompt åka skidor och eftersom det var snö på isen gick det ju alldeles utmärkt. Vi tror att hon kände sig hemma med skidorna eftersom hon provat dem innan och i mycket maklig men bestämd fart tog hon sin första långa skidtur på isen medans vi sniglade fram bredvid på skridskor. Hon fick hållas, hon fick bestämma tempot, hon fick stanna och titta på allt och inget och när hon inte tyckte det var kul längre packade vi ned henne i pulkan.
Lästips: om en hel helg på isen och skridskopremiär för Lovis
Korta turer utan specifika mål
Vi upptäckte ganska fort att det inte funkar bra att ha ett mål. “Nu ska vi åka till det där vindskyddet och fika där” funkade varken på en treåring eller fyraåring. Kaaaanske att det går på en femåring men även den här vintern kommer jag att jobba efter modellen att det är just skidåkningen som är målet.
Vi sticker ut till spåret och sedan sätter Lovis taktpinnen. Superviktigt att hon får stanna och kolla på saker och kanske snacka lite om ditten och datten. Att låta det tar tid skapar lust och glädje. Tänk på att det här med att man måste ha ett mål eller köra en runda är en upplevelse för vuxna. För barn är det inte så noga med sådant, en sväng fram och tillbaka kan vara lagomt!
Alla ställen är bra fikaställen
Det funkar inte att bestämma sig för att åka till ett visst ställe och fika där. När energin tryter – tjong, poff, pang – ja då är det fikadags. Och det går alldeles utmärkt att fika i kanten av ett skidspår efter fem minuter eller varför inte en snöhög trettio sekunder efter att skidturen inletts och att knapra i sig en pepparkaka mer än nödvändigt på stående pjäxfot efter tjugo minuter – ja, då får det bli så, det får vara okej.
Korta turer med specifika mål
Vi har gjort en del korta turer med specifika mål också. (Någon lång med men det har inte varit succé) Det som gäller här är att målet ska ligga nära. Som när vi skidade tvåhundra meter för att grilla – det var alldeles lagomt.
Välj spår som passar barnets förutsättnignar
Vi har varit en vända till fjälls varje år sedan Lovis var bebis och där vi brukar hålla till finns två spår som varit guld värda.
Dels är det ett flera kilometer långt och platt spår som vi kunnat åka fram och tillbaka. För en liten som ska lära sig hålla reda på längdskidor och stavar är det så himla fint att inte behöva bekymra sig om backar.
Dels är det ett spår som visserligen är kollossalt backigt men som med jämna mellanrum har träskyltar med målade serie- och sagofigurer utplacerade. Lovis hade aldrig tagit sig runt det utmanande spåret om det inte vore för den olidliga spänningen: vilken figur kommer inäst! Självklart behövde vi stanna vid varje skylt och prata lite om den.
Vuxen på skateskidor och barn på klassiskt
Lovis har klassiska skidor och jag upptäckte ganska fort att jag kunde hjälpa henne bättre om jag valde skateskidor. Dels är det tillsammansgrejen, det blir enkelt att åka bredvid henne om hon får åka i spåret och jag kör på skatebädden. Dels är det enklare för mig att rycka in och hjälpa till att reda ut incidenter, vurpor och korsade skidor om jag har ett par kortare skidor att hålla reda på.
Jag tycker också att det blir lättare att ta sig nedför de där tokbranta backarna som barnet inte är trygg med att åka själv när jag har skateskidor. Jag låter Lovis stå i spåret, sätter en skida på varje sida om hennes och håller henne om magen samtidigt som jag plogar ned. Det går lagom fort och inga spår blir förstörda och hon känner sig toktrygg när jag håller om henne. Ungefär samma uppför när hon behöver hjälp, jag håller om henne och puttar på. Ibland får hon hålla i en stav och så drar jag henne. Det finns selar att dra med men en sådan har vi inte haft.
Tid & tålamod
Låt det ta tid. Låt varje skidtur bli ett äventyr på barnets villkor. Plocka fram det stora tålamodet, ta på dig ett extra lager varma kläder och räkna med att din upplevelse blir lågintensiv, kallare än om du åkt som vanligt och att sträckan du kommer att åka blir kort om du mäter den i kilometer (meter kan räcka) och lång om du mäter den i tid. Att ta sig tid och tålamod att göra något tillsammans med ditt barn är en investering
Hur blir det med en femåring?
Jag tycker att det kommer att bli väldigt spännande att se hur hon utvecklas i skidspåren i år. Hon är fem år nu och hon har utvecklats enormt i sin cykling – det vore logiskt att hon gör det i sin skidåkning också. Hittills har hon åkt i vanliga, bylsiga kläder – det återstår att se om det blir den här eller nästa vinter som hon kommer att behöva lite mer rörelsefrihet i kläderna. OM hon vill öka takten – det är det ju hon som bestämmer. Om hon ska få gå i längdskidskola i vinter har jag inte riktigt bestämt ännu – det får vi snackas om tillsammans.
3 comments
Åh vilket bra inlägg, precis vad jag behövde! Här hemma har vi en 4,5-åring som älskar sin cykel och då och då pratar om att få prova skidor. Sedan lillasyskonet på 6 månader kom har cyklandet minskat drastiskt. Finns inte en chans att man hänger med om man inte cyklar själv. Har fastnat lite i att allt känns så väldigt krångligt och att insatsen det är att ta sig iväg blir för stor för de där minutrarna man har kul utomhus. Men det är klart att det måste få vara på barnens villkor och att man måste börja litet för att kunna göra större utflykter senare. Blev pepp på att skaffa baby-insats till cykelvagnen nu för att kunna göra utflykter i vår! Han älskar ju det!
Men, pepp – klart fyraåringen ska prova skidor! Jag tycker det är roddigt att hålla reda på en unge så förstår verkligen att det är klurigare att få det att bli av med en liten till. Men med bebis i insats i cykelvagnen kanske det kan bli fina cykelturer ihop med femåring till våren och sommaren? Och du, tack för din kommentar! 🌸
Men wow! Så genomtänkt och pedagogiskt. Och vilket tålamod ni har. Imponerande. Jag tror att ni har slagit huvudet på spiken. Både med att det är viktigt med bra utrustning och att barnets vilja måste få vara med och styra.
En av dom svåra sakerna i föräldraskapet tycker jag är att pusha och peppa lagom mycket. Inte för lite, då finns risk att ens barn inte ens provar något som hon kanske skulle ha gillat, inte för mycket för då slår hon gärna bakut och tvärvägrar.
Har man dessutom som vi tre barn så inser man att dom dessutom är olika i sina personligheter och att dom behöver olika mycket push och pepp i olika situationer.
Kul och intressant läsning, tack för att du delade med dej..