Jag har sett det lite överallt känns det som. Och upplevt det själv. Det är som om att det här varit den längsta vintern i både manna- och kvinnominne. Kanske för att den varit så bedrövligt impulsiv? Det är svårt att förhålla sig till en årstid när man inte alls vet vad man kan förvänta sig.
Minusgrader och gnistrande stjärnhimmel på kvällen och brunt och geggigt och mulet blask på morgonen. Jag brukar vara allergisk mot att klaga på årstider men i år har det varit tufft.
Jag längtar efter vår, prassligt gräs och krokusar. Faktiskt fick jag det nästan idag, solen värmde när jag gick en sen lunchrunda (jag drog jobbkortet idag och får vabba i morgon) men några krokusar har vi ju inte ännu. Fortsätter det så här är de här när som helst dock, våra tulpanlökar tittar upp i rabatten och solen skiner ju.
Har du också haft en oändligt lång och tung vinter?
2 comments
Både och. Dels för att vi väntar på en fjällägenhet som aldrig blir klar men också för att vädret aldrig riktigt vill bestämma sig. Hade några gnistrande veckor i januari men nu är det +6°C och meningslös issörja utanför. Värdekasst! Ge mig -10°C, blå himmel och skidåkningsmöjligheter!
Värdekasst och väderkasst! Jag tror det här vädret hänger ihop med måendet – det är doomscrolling att läsa om klimatförändringarna och det är också rörigt för själen att inte veta vad man kan förvänta sig. Det är ju bättre om det ÄR vinter när det är vinter. Skriver under på minus tio-konceptet alla dagar i veckan.
Gällande fjällägenheten får jag väl ta och klämkäcka till det med den som väntar på något gott etc. Men fattar – så trögt när man längtar!!!