Jag surfar in på facebook och hamnar i en köp och sälj-grupp för ett populärt märke barnkläder. En mamma är förtvivlad för hon får inte reklamera en skaljacka. Färgen på en knapp har skavts bort när barnet gungat i en gummigunga och hon får inte byta. Någon tipsar om att köpa ett nagellack i samma färg som knappen och måla den så den blir fin igen.
Jag funderar och försöker förstå – det är så långt i från hur jag tänker kring barnkläder. Lovis har nästintill bara loppade och återbrukade kläder. Vi köper en hel del skor nya, och så får hon nya nattkläder, underkläder och strumpor. Resten har någon annan haft före henne, om det inte är något nytt hon fått av släktingar.
När vi köper kläder till Lovis köper vi kläder hon ska vara barn i. Blir det smutsigt tvättar vi, blir det repigt får det vara så, går det hål lagar vi. Jag köper ofta second hand med lite framförhållning även om det är klurigt ibland att veta vilken storlek som passar om ett halvår eller år.
För mig är det viktigt att hon känner sig fri. Kläder ska inte begränsa henne, de ska hjälpa henne. De ska fylla funktion, de ska gå att göra saker i. Och så ska de gärna vara rosa eller blåglittriga. Det allra mesta hon har som glittrar och glänser och poppar i rosa är saker jag köpt på loppis och second hand – och jag tycker det är perfekt att någon annan satt första fläcken.
