Vi är igång med tisdagsträningarna för barnen på Grännaberget igen. Vi har kört tre tisdagskvällar och den första efter sommaruppehållet var liksom extra fin – för vi fick verkligen uppleva hur barnen utvecklats.
I våras sprang vi efter några deltagare som knappt kunde cykla. En del behövde väldigt mycket hjälp för att reda ut tisdagscyklingen, andra klarade sig ganska mycket själva. Av en av mina kära bloggläsare fick jag ett oerhört värdefullt mejl med tankar kring vikten av att fokusera mest på de som behöver hjälp – det är nämligen lätt att utan att tänka lägga fokus på de som har lätt för sig. Det tänket gjorde stor skillnad.
Och vårterminen följt av en sommar gjorde stor skillnad. Vi hade säsongsstart med teknikövningar på gräsplan och gruppen var helt galet bra. I trettio minuter följde de instruktion med pepp och precision – de svängde, bromsade och manövrerade utomordentligt bra. Sedan tittade de på bebisgrodor i tio minuter innan det blev fem minuter dansstopp.
I tisdags för en vecka sedan tog vi med dem på en lite längre runda. Ofta har vi Lovis som bollplank. Om hon känner sig pepp på det vi föreslår kommer det att bli bra. Det höjdes några föräldraögonbryn när vi berättade vad vi skulle göra men inte en enda i vårt gäng var ens i närheten av att inte orka cykla rundan på tre kilometer.
För oss är det ju inte så big deal, vår unge cyklade två mil i fjällen en dag i somras, och hon kan utan att bli trött cykla till Ölmstad by fyra kilometer från oss. Men jag tror att många underskattar vad barnen kan och orkar – det gäller bara att motivera dem på rätt sätt. Delmål och pepp. Delmål och pepp. Och att låta dem veta att vi förutsätter att de kan.
Ikväll föreslog jag att vi skulle öva på att sladda. “Näh, det kan vi redan” sa Lovis så nu klurar jag på en plan B. Eller så sladdar vi ändå – fast det vi egentligen gör är att träna bromsteknik.
