I söndags testade jag ju att cykla. Min sprillans nya gravelhoj fick följa med till Öland och det kändes safe att ersätta konceptet “lätt belastning på trainer” till “lätta växlar, hög kadens och platta vägar”. Ibland har Öland exakt vad man behöver.
Jag har för det mesta kört MTB (någon gång vinterhojen) på Öland och lika ofta har jag tänkt att det vore makalöst bra med en gravel här. Och nu, när jag äntligen fick testa gravel på Öland, kunde jag konstatera att det är perfekt.
Grusvägshojen kändes exakt så härlig som jag hade hoppats på. Det märks att den hör hemma på grus men den är fortfarande pigg som en racer på asfaltssträckorna. Och kommer det lite stök och enklare stigar – ja, då löser den det helt problemfritt. Ser verrrrrkligen fram emot distanspassen på Öland framöver. Inäst hoppas jag att det blir med mer mjölksyra och mer äventyr.
Jag kände mig så himla lycklig som fick cykla. Jag har sannerligen burit mina motgångar på allra minst inspirerande vis den här säsongen men jag tänker göra det motsatta nu när medgångarna verkar på intåg. Hurra och jubel, kände mig så cykellycklig. Knäet höll. Solen sken. Jag hade medvind hem. Färgerna var somriga men började ändå spraka. Vindarna var busiga. Jag tog det riktigt försiktigt, höll mig till rull och gjorde många fotostopp. Sällan har en timme känts så full av cykellycka som den i söndags.
Och. Knäet höll. Det var nog till och med så att det kändes lite bättre efteråt och nu är det bara lite, lite, lite svullnad och ömhet kvar. Pjuh.
