“Inga hållpunkter för kardiomyopati eller annan patologi. Gränsstor icke-hypertrof vänsterkammare med normal regional och global systolisk funktion. Inget ärr av ischemisk eller icke-ischemisk karaktär. Normal nativ relaxationstid. Lätt dilaterad högerkammare med normal systolisk funktion.”
Jag gjorde magnetröntgen på hjärtat i torsdags, för att kolla allt vi inte kunde se på ultraljudet, och det tog bara några timmar tills jag hade journalanteckning i 1177. Googlade, läste på och körde allting genom chat-GPT och kunde prella att summeringen ovan betyder att hjärtat är stort, troligtvis på grund av fysiologiska orsaker, men att det har normal funktion.
Vågade såklart inte andas ut helt förrän idag. I morse var jag på återbesök på hjärtkliniken där alla brandmän gör sina rutinkontroller och fick det hela översatt till människospråk av kardiologen.
Mitt hjärta har blivit ett träningshjärta. Det är lite större än normalt – troligtvis på grund av alla år med uthållighetsidrottande – men det har god pumpfunktion och det finns inga är efter inflammationer eller infarkter och inga förträngningar eller klaffel. T-vågskurvorna på mitt EKG är fortfarande negativa men EKG:n kan ändras och jag har blivit med en ny normalkurva. Tack och lov.
Jag har varit så rädd. Så orolig. Känt mig så begränsad.
Nu känner jag mig lättad. Fri. Och vansinnigt trött – dels för att jag firade med ett par timmar i skejtbädden, dels för att all oro lättade. Jag har inte vågat annat än att förbereda mig för ett värstascenario. Nu kan jag slappna av och det känns som att jag fick mitt liv tillbaka. Och alldeles just nu när jag skriver fick jag veta att jag är godkänd för tjänstgöring igen!
P.S. Två timmar i Hallbys skejtspår direkt efter läkarbesöket. Vilken succégrej en alldeles vanlig tisdag, det gäller att utnyttja sin sjukskrivning från utryckande tjänst till max! Det gav mig också chans att sortera tankarna, låta allting sjunka in ordentligt, gråta några glädjetårar bakom glasögonen och andas ut minst tusen gånger.
