Gravidvecka 38 – om förlossningspepp, gravidhjärna, den stora oron, förvärkar och falskt alarm

Idag går den här tjockisen och bebisen i magen in i graviditetsvecka 38. High five på att ha kämpat sig hela vägen hit. Det har typ gått trettio veckor sedan jag berättade för er att vi väntade ett cykelfrö, något vi visste om redan i vecka fyra-ish när jag vintercyklade runt Vättern. Och alldeles snart är den här, den magiska veckan med beräknat födelsedatum och vi är inne i perioden 37+0 till 41+6 då de allra flesta bebisar föds. Hur spännande som helst, lite för spännande för en otålig typ som jag. 

Falskt alarm – tre nätter med förvärkar

Sammandragningarna som livmodern pysslar med för att träna sig inför förlossningen har liksom gått över i förvärkar, särskilt om nätterna. Jag vaknar flera gånger av att magen drar ihop sig, blir stenhård och det gör ganska ont. De första gångerna det hände blev jag superpepp och jätteglad och tänkte att nu jäklar, nu händer det. Fast – det var ju liksom bara falskt alarm – förvärkar är ett tecken på att det börjar närma sig men de kan hålla på i det mesta från två dagar till två veckor. Jag har haft dem i tre nätter. I övrigt är det svårt att inte analysera sönder varenda liten sak som känns i kroppen, från den ihållande mensvärksliknande värken till sammandragningarna, förvärkar och att magen liksom sjunkit lite. Att veta att det är nära men inte exakt hur det kommer att kännas och inte exakt när det ska hända är en utmaning även för ickeplaneringsmänniskor som jag.

Gravidhjärnan

Jag vrider på en platta när jag ska sätta på ugnen, tar fel avfart med bilen lite oftare än jag brukar, jag är lite luddig i huvudet och glömmer bort ungefär allt som jag inte skrivit upp. Jag svarar på mejl extraordinärt mycket långsammare än jag brukar (katastrof med andra ord) och ibland…äsch, vaddå gravidhjärna – det kan ju lika gärna vara så att det är min endorfin- och adrenalinberoende hjärna som saggat ihop totalt av att inte få sin endorfinkick fem dagar i veckan.

Tjugo dagar till beräknat födelsedatum – peppen

Tänk. Det är tjugo dagar kvar tills den andra september och beräknat födelsedatum. Det är så himla spännande att det är så nära nu. Tänk att vi ska föda barn – det är så sjukt coolt när man tänker efter. Jag är inte alls rädd för just förlossningen, jag är bara nyfiken. Nyfiken på hur ont det kommer att göra, hur lång tid det kommer att ta, hur jag ska fungera i den situationen och hur teamworket med cykelfröpappan ska bli. Jag misstänker helt outstanding – vi är ett jäkligt bra team i alla lägen. Jag är nyfiken på när det blir och hur det blir, om det kommer att gå vägen som man vill eller om något oväntat inträffar. Fast, lite orolig är man ju för att gå väldigt sönder, det ska jag inte sticka under stol med. Men mest av allt är jag nyfiken på våran bebis. Hur kommer hon att se ut? Kommer hon att vara frisk? Kommer hon att gilla sin mamma och pappa? Hur kommer det att kännas att få hålla henne första gången? Hur pirrigt lyckligt kommer det att vara att se Jimmy hålla vårt barn i armarna? Kommer hon att vara en hon, det händer ju ändå att de ser fel på rutinultraljudet, det kan ju faktiskt lika gärna komma ut en pojke. Vi blir precis lika glada för en liten kille men då måste vi klura fram ett nytt namn på nolltid!

Tröjan som passade bra i vecka åtta…

…går inte att dra upp dragkedjan på längre! Är visst inte lika snygg i håret heller, men en kan ju inte vara nyklippt och stajlad jämt ju. Förresten, jag kanske ska samla ihop alla magbilder i ett inlägg bara för att det är kul att fnissa åt att jag tyckte att den pyttelilla rundningen i vecka tidigt var en tjockmage. Och när det är gjort blir det inga mer tjockisbilder, jisses vad jag är trött på magen.

Den obekväma kroppen

Jag vet att ni vet för jag har ju pratat om det i evigheter, liksom ältat det gång på gång på gång. Jag gillar inte att vara gravid. Det är ett undantagstillstånd som vänt upp och ned på min livsstil, dränerat mig på energi och träningsmöjligheter och jag längtar som en galning efter livet utan gravidmage. Det går liksom inte att vänja sig vid att vara gravid för det är nya bud och förändringar och symptom varenda vecka. Just nu kan jag utan problem sitta på huk men inte böja mig framåt, det är skitjobbigt att vända sig om i sängen, jag känner mig som en skalbagge som hamnat på rygg varje gång jag ska ta mig upp ur säng eller soffa och inte ens gravidjeansen sitter bra längre. Mina enda riktigt sköna brallor är dedär maternity-brallorna från 2XU som jag visade i maj. Om kvällarna är jag gråtfärdig av rastlöshet i benen och jag är en aning less på att kräkas varje morgon. Raka benen och ta på sig strumpor är superavancerat och det är opraktiskt att inte kunna lyfta, bära och flytta på tunga grejer. Men det där blir det ju snart ändring på!

Den stora skräcken

Den finns där hela tiden och den har funnits där genom hela graviditeten. Efter stora rutinultraljudet minskade den lite men den griper tag i mig flera gånger om dagen och tar energi och tankekraft. Tänk om något går fel? Tänk om vi inte får behålla vårt cykelfrö? Tänk om något händer henne? Tänk om september blir lika sorglig i år som förra året? Perioderna när bebisen sover i magen eller är lugn kan jag liksom slå knut på mig själv av förtvivlan och oro att något är fel, det är bara just när jag känner hennes sparkar som jag är någorlunda lugn.

Sushin, isvattnet & vattenmelonerna

I början av graviditeten var det sushi och iskallt vatten som var grejen, jag blev helt tokigt sugen på sushi hela tiden, men det har gått över. Det som tog över när sushisuget minskade håller i sig fortfarande: vattenmelon. Jisses vad vattenmelon jag äter. Vattenmelon är det bästa i hela världen. Och iskallt vatten. Jag dricker och drier och dricker och undrar vad kroppen ska med allt vatten till.

Om att göra sig redo för den fjärde trimestern

Snart är hon här och när hon är det – då börjar det som många liknar vid en fjärde trimester. Barnet vill göra ungefär samma som hon gjort i magen, fast utanpå. Sova. Antagligen helst hud mot hud. Äta. Och jag kommer visserligen inte (halleluja) vara gravid längre men jag är matfabriken och det där med amning kan visst vara ett klurigt kapitel. Och det sägs att början är omtumlande, omvälvande, kanske inte alls rosaskimrande utan snarare att man några dagar efter förlossningen kan känna sig lite deppig. Och så är man ju trött förstås. Jag tycker att det ska bli spännande och jag ser fram emot fullt bebisfokus. Och förstås – när allt stabiliserat sig lite, att få smyga iväg och träna en liten stund.

Tacksamheten för all pepp ni skickat mig

Jag har legat här utslagen i soffan. Jag har varit sjukskriven, trött och mentalt slutkörd. Jag har krisat och kaosat och gråtit och varit nära att ge upp och förstås har Jimmy peppat och ställt upp och gjort ALLT för att det ska gå lättare – men ni som läser bloggen har ju också hjälpt. Peppiga kommentarer, berättelser om hur ni haft det, hur era fruar och sambosar haft det, fina mejl och meddelanden och tips och råd och omtanke. Från djupet av mitt hjärta: TACK, ni är helt jävla outstanding. 

Nu kör vi, välkommen vecka 38, lite närmre det absoluta upploppet!