Ni vet sportpappan. Den där farsan med lite kulmage som står och skriker på en unge som utövar sport hen inte vill vara med om. Ungen har ingen lust. Sportpappan skriker peppiga saker som “kämpa nurå för f-n”, “levereeeeera”, “visa vad du går för nu” etcetera, etcetera, etcetera. Ungen vill hem och bygga lego, leka med grannen  eller möjligtvis utöva idrott för att det är kul inte för att det är blodigt allvar, sportfarsan vill att hen ska bli stor fotbolls/tennis/cykelstjärna. Jag tror de flesta av er vet vilken typ jag menar och att det lika gärna kan vara en sportmamma och att det är en ganska obekväm känsla att iaktta dem och de flesta sportfarsebarn lägger ner sin sport när de blir tillräckligt stora att bestämma själva om de vill bli basketproffs eller hinna med livet. Sportfarsan/morsan är jävligt obekväm, fel och tråkig. Hen vill väl men glömmer att livet måste vara roligt för att kännas motiverande, roligt för att man ska kunna pyssla med någonting långsiktigt, att det måste…äsch – det jag vill komma till är att jag tycker att alla de här galna dieterna som är så på tapeten är som att i vuxen ålder skaffa sig en sportfarsa som skriker på en att göra massa saker som man inte känner för, som inte är det man brinner för, som febrilt försöker knöla in utövarna i en ram där de inte passar. Jag blir vansinnig på att dieterna är förstasidestoff, jag blir vansinnig på allt kost-diet-fokus och vansinnig på mediahetsen kring hur lycklig man kan bli bara man går sina kilon och otroligt ledsen över varje gång jag ser en tjej kliva upp på vågen i omklädningsrummen på gymmet och titta på siffrorna med sorgsen blick.

Lätt för mig att bli vansinnig kanske, jag är ju vältränad och normalviktig och har antydan till magrutor och kan se biffig ut på bild. Fast jag har vägt både tio kilo mer och tio kilo mindre än jag gör idag. Allra olyckligast var jag när jag var som smalast. Allra mulligast var jag när jag konsumerade som mest alkohol. Allra mest ångest hade jag när jag var 20 och trodde att jag skulle bli lycklig om jag bara blev smal och svalt mig själv tills jag blev för hungrig och hetsåt och hatade min kropp. MEN HEY! Vet ni vad – om man hittar en sport som man kan integrera i sin livsstil, en sport som man tycker är rolig, där man träffar fina människor, där man utmanar sig själv på sitt vis och kombinerar den med att äta lite av varje, kanske ta en kopp te istället för fredagsvinet och kanske kanalisera sitt intresse för kost på något vettigt och långsiktigt som tillexempel krav-odlat utan e-ämnen så  kan man kicka sportpappan aka knäppdieten där solen aldrig skiner. Jag har gjort det – gör det du också. Sluta dieta, ät lite av varje och hitta en aktiv livsstil som passar dig. NU.

Glad däremot blir jag när bloggosfären fräser ifrån. Andra som skrivit läsvärt om detta:

Uppochhoppa-Sofia: 5:2 vVS 52

Emma Igelström: 5:2 som en epidemi

Nanna Johansson: Mina bästa 5:2-recept