I morse hade jag satt klockan en timme tidigare. Alla grejer var ihopplockade och klara. Ryggsäcken packad, vattenflaskorna fyllda, racerdäcken pumpade och reflexjackan framplockad. Jag skulle cykelpendla till jobbet i Linköping – det har jag sett fram emot att göra. Pendlingstiden äter upp viktiga timmar jag skulle vilja lägga på träning – och en mycket bra lösning på det problemet är ju att pendla. Det är cirka sex mil enkel resa från dörr till dörr, tre dagar i veckan med träningen färdig och fixad när man kommer hem – så skönt.
Idag skulle jag sätta igång med cykelpendlandet. Och vad händer? Det kliar i halsen när jag vaknar. Inte mycket, men tillräckligt. Jag har tränat rätt hårt det senaste och vågade inte chansa. Planerar massa härlig MTB-åkning i helgen och det är inte värt att slita på kroppen så den blir förkyld om den tycker att den är trött. Det blev bensinmonseråkande till jobbet istället. Med en besviken tjej bakom ratten. Jag ville ju så gärna susa fram över Östgötaslätten i morgonkylan. Jaja – på’t igen nästa vecka – än är det ju inte dags att sätta racern på trainer!
Det är ju såhär man vill se ut när man åker till jobbet:
