Men ramlade väl lite i går då. Tappade kontrollen i nedförsbacke och fjongade rakt in i spenaten. Grusväg med frusna hjulspår är inte att leka med. Skenbenet tog hela smällen mot en flat och fin stenbumling. Fick en liten skråma i ansiktet och en gren i örat samt en rejäl smäll på höften som grädde på moset. Men behöver inga plåster eller annat krafs, hade änglavakt, landade mellan stenar och allt sånt där och blev mest sjukt rädd och fick väldigt ont. Sådär ont att man inte ens bryr sig om hur det gick med cykeln men gjorde ett försök att mörka hur ont tills det inte riktigt gick att sätta ned foten ordentligt. Slutade med en för-säkerhets-skull-röntgen som visade precis det jag hoppades på: inga skelettskador. Och om man inte har brutit benet kan man cykla – så det var precis det jag gjorde i morse. Cykla går nämnligen bra – att gå är lite kinkigare, men funkar rätt bra idag. Lyxproblem. MEN – måste sluta ramla runt och måste sluta att alltid landa på samma ben. Man kan ju sprida ut blåmärkena över kroppen kanske?
Inledde således söndagsmorgonen med att hoppa i (nåväl, försiktigt trassla ned diverse blåslagna kroppsdelar i) cykelkläderna och njuta av 25 fina kilometer stökig Kolmårdsterräng. Det var riktigt jobbigt i början, hjärtat dunkade hårt, hårt, hårt av rädsla för att ramla igen. Tror det var bra att jag körde – lite precis som att folk som rider säger att man måste upp på hästryggen direkt så är det nog bra att få upp ramlade cyklister i sadeln igen.
Såhär gick det med cykeln. En ful skada i lacken. 
Uppförde mig dramatiskt i väntrum. 
Kalasväder idag! Sol och några minusgrader. Det här glada gänget körde runt Stora och Lilla Älgsjön, mycket roliga stigar! 
Goa gubbar! 
2 comments