Helgens finaste cyklar

Det kanske är lite fånigt, men istället för att skriva ett långt inlägg med massa bilder och reflektioner från två fantastiska mässdagar på Sweden Bike Expo kom jag på mig själv med att ha ett helt annat fokus. Jag har bubblat lite allt mellan himmel och jord med min man (försökte att inte prata för mycket cykel), packat upp min väska, ätit mat och pysslat lite med småsaker. Och när allt det där var klart, just precis alldeles nyss – när jag tänkte att jag nog borde skriva om allt jag sett, tänkt och lärt mig i helgen blev jag ståendes framför mina egna cyklar som står lutade mot väggen i vardagsrummet med ett litet leende på läpparna.

Jag tittade lite på repan som blev när jag idiot-pendlings-ramlade i tisdags, provhöll i racerns styre, klappade med fingrarna på styrlindan och funderade över vilken färg nästa linda ska ha. Sedan knäppte jag ett par gånger med nageln på ramen till min mtb; den är ju i kolfiber och det där knäppandet är nästan som att nypa sig i armen för att kolla att man inte drömmer. Har jag verkligen en sådan här fin cykel i kolfiber? Knäpp, knäpp med nagel mot ram – joooo, jag har en sån. Lyckan.

Av alla cyklar jag tittat på den här helgen är nog min aluminiumracer från Canyon och min 26″ mtb i kolfiber från Richmond de allra, allra finaste. Finast för de är mina. Visst, de kunde vara lättare, ha bättre växlar, väga lite mindre och allt sånt där, men när plånboken skulle vändas ut och in för att skaffa dem blev det såklart inte värstinghojar, men de är ändå finast. Jag får ju cykla på dem när jag vill, vart jag vill, med vem jag vill, hur jag vill och hur långt jag vill.

Så fort jag orkar, gärna med nummerlapp, helst på stig med mycket rötter – på min alldeles egen cykel. Lyckan gömd bakom maxpuls-ansiktsuttryck och fångad på bild av Eskil Laago.