När jag kom tillbaka till jobbet förra veckan kunde jag summera en fantastisk semester. Hann inte blogga så värst mycket om den eftersom det hände saker hela tiden och när det inte gjorde det hade jag inte lust att dra fram datorn och pilla på tangenterna. Ganska skön känsla ibland – jag sitter ju väldigt mycket framför skärm – det är skönt att slippa emellanåt.
Jag packade ihop alla mina pinaler en onsdagskväll och åkte till jobbet med packningen på torsdagsmorgonen och direkt därifrån till Småland. Inledde med att fira en väldans fin student på fredagen innan jag satte mig i bilen tillsammans med mamma för att hämta grejer till SubXX Bankerydsdepå på Vätternrundan. Kul att roadtrippa med mamma och roligt att få hjälpa tjejerna på det här viset nu när jag bestämt mig för att inte sitta med i den fina belgiska kedjan hela vägen runt pölen.
Studenten fick skjuts från flak till mottagning och satte mössan på mitt huvud en stund och knäppte en bild som jag tycker om. Titta så glad, sådär glad är det ju meningen att man ska vara!
Det var härlig stämning i Motala när mamma och jag sent omsider kom fram dit. Vi kikade på folk som startade i sommarkvällen och jag träffade på Jonas som jag pluggade med på Högskolan i Jönköping för tusen år sedan, i ett annat liv. Blev otroligt glad av att stöta på honom i vimlet och det var visst ett välkommet avbrott även för honom att träffas några minuter innan start. Kul!
Mamma och jag rullade tillbaka till Huskvarnaberget efter en kort promenad i Motala, och vi sov en god natts sömn medan den vanliga Vätternrundan pågick på vägarna nere vid sjön – den där där man kämpar tillsammans i mörker, med magväska och för varma kläder, med depåstopp, för mycket packning och låååånga tider. Den där riktiga Vätternrundan som jag också vill göra någon gång, för det är ju trots allt bara några få procent som cyklar rundan som jag gjorde förra året, snabbt i en subgrupp i dagsljus.
På lördagsmorgonen riggade vi depå. 40 uppsättningar med två flaskor med vatten liggandes på marken med en meters mellanrum. Och ett bord med extra saft och lite lösgodis. Det var kul att stå och kika på när snabbgrupperna for förbi. Hann med att se några ansikten jag kände igen, Henrik Öijer (fast jag såg inte att jag sett honom förrän jag kollade vad mobilen fångat, lite kul att titta efter någon och missa honom fast ändå lyckas ta en bild) Mattias Reck och så några fina Norrköpingsvänner. Det var verkligen roligt att hänga i depån, kul stämning och snack med andra människor som skulle langa åt andra lag. Och jag blev väldigt cykelpepp igen!
På väg hem från depån, efter att ha klappat om tjejerna, peppat, kramat, vattnat, fixat och hejat kunde jag åka till Team Sportia och hämta något som jag längtat efter läääääääääääänge. Jag vurpade ju sönder min ram i våras. Blev kaxig i en nedförslöpa, cyklade fort, fort, fort och tappade kollen i en kurva. Jag for åt ena hållet och cykeln åt andra – det gick bra med mig men min Richmond fick en spricka. Jag fick vänta länge, men nu kunde jag äntligen hämta ut en ny ram, med mina gamla hjul och pinaler på. Lyckan efter att ha väntat länge, länge på nya ramen, instagrammades av mamma:
Jag var ute på ett litet rullpass på söndagen för att känna på cykeln igen. Härlig känsla även om det varken fanns kondition eller benstyrka – det fanns däremot lycka, som en kalv på grönbete, äntligen hade jag min lätta, fina, roliga pärla igen!
I början av veckan som följde, måndag till onsdag, var jag ledare för IKHPs cykelskola. Det var första gången jag var ledare i cykelsammanhang och jag var lite nervös, det är man ju alltid när något är nytt. Jag var ungdomsledare i orienteringssammanhang för massa år sedan, men det var ju piece of cake – orientering hade jag ju vuxit upp med. Cykel har jag ju bara hållt på med några år och jag känner mig fortfarande som en rookie med noll koll. Det gick såklart bra, med superduktiga ledarkollegor till hjälp kände jag mig snabbt hemma i rollen. Det var riktigt roligt att hänga med kidsen i tre dagar, några av dem cyklar såklart bättre än mig, men många av dem kunde jag lära lite saker också. Och viktigast av allt är ju att man har kul och det hade vi i tre härliga dagar. Tur med vädret och väldigt få incidenter var bonusar. Tre stygn i ett knä som ramlat in i en bromsskiva (nej, inte mitt knä) och några omplåstrade skrapsår – inget värre och alla verkade glada och nöjda. Dessutom var det väldigt nyttigt för mig att cykla i kidsens tempo i tre dagar. Jag är så rädd efter vurpan och att inte försöka ligga på max direkt utan att cykla i lagomtempo gjorde att jag kom in i det hyfsat.
Efter avklarad cykelskola packade jag in mig med Jimmy och hans familj i en bil som for till Öland. Fantastisk ö, nyupptäckt för min del. Var där en gång tidigt i våras och då infann sig en känsla jag sällan har. Ett lugn i ett huvud som alltid tänker, formulerar texter, har idéer, ser bilder och funderar på saker att göra – ett lugn som är så himla skönt. Samma känsla nu. Älskar’t! Och så cyklade vi i motvind, badade, plockade smultron, firade midsommar och gick långa promenader i ljusa sommarnätter innan det var dags att fara tillbaka till Småland, mellanlanda en natt och sedan ta tåget till Östergötland och snubbla in direkt från stationen till kontoret och vara tillbaka i vardagen igen.
Fantastisk semester. En och en halv vecka som innehöll massor av kul, massor av skratt, massor av kärlek och massor av cykel – men ändå utrymme och tid att vila och ta det lugnt.
