I lördags fulrejsade jag Ölmstad MTB, ni vet den där nostalgitrippen i mina barndomstrakter som jag körde förra året också. Det var roligt hela vägen, varenda meter av de trettiosex kilometrarna var cykellycka. Och mjölksyra. Och lite äventyr eftersom banan på de högre punkterna var lerigare än förra året och det var ett och annat nedblåst träd att lyfta cykeln över.
Jag kom loss rätt tidigt och hamnade några minuter bakom herrarnas tätgrupp och fick solocykla vilket inte gör mig så mycket, jag gillar ju att känna mig jagad och trampa på med bara min egen linje, med lite sällskap mot slutet av ett par grabbar som hann ifatt mig. Jag gick i mål som första dam och som nia av totalt fyrtionio om man slår ihop klasserna. En sisådär sju minuter snabbare än förra året.
Det slog mig gång på gång att just sådär som det kändes – just så tänkte jag att det skulle kännas när jag till slut lyckades bestämma mig för att meddela Sportsongrabbarna att det var en Scott Scale RC de skulle beställa hem åt mig. (Jag velade ju i evigheter mellan fullgung och hardtail).
Den klättrar uppför det mesta, den fina hårdsvansen. En klättermaskin. Det känns lätt och enkelt och roligt, det kan ligga stenar och stockar och bös (bös är småländska för lite all möjlig bråte man inte har någon bättre term på) på stigen uppför – den ordnar det åt mig. Den är lätt och snabb och att köra med en mindre singelklinga – en 32:a matchar mina ben perfekt i den här terrängen. Jag älskar den.
3 comments
Det är just av den andledning som jag tvekat till fullgung. Min cykel är också en makalös klättermaskin trots sina 29 tums däck och lite mer vikt än min gamla cube som är snäppet lättare. Trots att jag inte direkt är sinnebilden för en klättrare är det just i tekniska branta backar som jag lyckas hänga av mina konkurenter och ett radband av herrar.
Men i bland, bara i bland önskar jag att hade fulldämpat, just för att det emellanåt känns på rätt bra i ryggen när det är riktigt stökigt.
Men jag tror inte att jag byter bort min cykel ännu. Den är bra.
Åh, det är en go känsla!
Känner igen det där med ryggen – min krånglar mer och mer, långlopp börjar bli riktigt outhärdligt. Ett XC-lopp med körtid runt timmen är funkish men efter en och en halv är det nära tårar. Jag älskar verkligen HT men när det är dags för ny hoj inäst blir det nog fullgung.