Vårt hus andas minnen

Vårt hus berättar historier för oss. Här har det bott människor sedan 1700-talet och de äldsta delarna av huvudbyggnaden och snickarbodslängan ska vara just så gamla. Det känns spännande tycker jag.

Huset ligger i byn Alboga, en nära Reaby där jag uppvuxen. Man tar gamla riksettan som går mellan Gränna och Huskvarna och så svänger man upp i Stamserydskorset. I Alboga har det funnits kvarnar, benstamp, tändsticksfarbrik och allt möjligt spännande – och i skogarna häromkring finns så många rester som berättar om människors verksamhet. Lämningar av torp och jordbruk, rester av kvarnar och elverk och vägnät. Alboga kvarn finns kvar, liksom den i Prestekvarn. Men Brötjemark, Reaby och Askarps kvarnar är borta sedan länge, liksom övrig industri och elverk.

Vårt hus heter Kvarnskogen. Det är ett torp som i början av 2000-talet blev tillbyggt och vinterbonat. Här bodde de som vaktade Bröjtemarks kvarn som låg vid Röttleån ett stenkast från huset. Idag är dammbotten igenväxt och ån är hårt reglerad men vattnet letar sig fortfarande fram genom ruinerna till det som en gång var en kvarn. Jag hittade en bild på kvarnen, tagen kring 1920-talet och gick ned till ån och jämförde med hur stensättningen vid vattnet ser ut idag och det stämmer till punkt och pricka.

Den sista kvarnvaktaren hette Karl Frid. Han bodde kvar här efter föräldrarnas bortgång med sin syster, Helga – och deras minnen finns kvar. På vinden står delar av deras möblemang, där finns vackra pinnstolar, sekretärer, fotografier, brev och minnessaker. Broschyrer, tidningar och almanackor, och alla de där tingen berättar så mycket för oss. Breven från Karls bror som jobbade som kogubbe i Jönköping får det att knyta sig lite i magen. Han ber om hjälp, han undrar om Karl kanske kan snickra en säng åt barnen som inte har någonstans att sova. Han berättar att han inte fått lön och några brev senare om hur han hittat nytt jobb och äntligen fått nytt tak över huvudet. Och så lovar han Karl att skicka pengar för sängen när han får sådana.

Helga gick gårdarna runt och mjölkade, grannen har berättat att hon gick långt på mörka vägar genom skogen för att mjölka. Jag har hittat några av hennes saker. Portmonnä och parfym. Spinnrock och kockumgryta.

Karl var en duktig hantverkare. Riktigt bra på att tapetsera, spänna takpapp och snickra berättas det. I snickarboden hänger verktygen kvar, bredvid mallarna till snickarglädjen och gamla, gamla bruksföremål.

Vi vill förvalta dem väl, vårt hus historier. Och jag tänkte berätta dem för er – de är liksom värda det. Och för mig är de nyttiga tankeställare – tänk så himla bra vi har det, J och jag. Vi har golvvärme och inkomst och el och rinnande vatten och massor av fritid och jag tackar min lyckliga stjärna att jag får leva hundra år senare än Helga så jag slipper gå genom mörka skogar i vinterväder för att mjölka kor i byar långt bort.

Det blir ganska mycket hus om man följer mig på instagram. Och vårt ställe har en egen hashtag såklart, #kvarnvaktarstugan.