Säsongens första stigcyklarlycka

Stigcyklarlyckan igår alltså, den var t-o-t-a-l. Det var inte bara den nya hojen som gjorde det, det var lika mycket, eller kanske mer, sällskapet och soliga vårkänslor. Fia och jag kom iväg rätt sent men det visade sig vara fin tajming, på IKHP:s parkering sprang vi på Mattias från Sportson i Trollhättan som hade vägarna förbi och tänkte hoja lite och undrade vilka stigar som var bra. Typiskt kul, vi bad honom göra oss sällskap och fick chans att visa upp det finaste Huskvarnaberget har att bjussa på.

Utsikten, nedförslöpan längs med berget till Huskvarna stadspark, ett gäng vanligtvis flowiga stigar och såklart, den delen av EM-banan som går på toppen av Strutsabacken och ned över stigarna där downhill-SM kördes någon gång i början av nittiotalet, så himla mycket fin cykling vi har alltså. Extra kul att det visade sig att vår Mattias faktiskt kört in en tredjeplats på det där sm:et i DH – inte så konstigt att han åkte riktigt bra hoj.

Underlaget var väldigt blandat. En del partier var täckta av blankis, andra av lös och halvsmält snö som såg ut som strösocker och kändes som att cykla i sand och det hela varvades med partier av greppig och lagom packad snö och så riktig geggig eller härlig barmark på sina stället. Fia satte ord på det hela – det var som att cykla precis emellan säsongerna.

Idag har jag känt mig helt lyrisk över hur härligt det var att cykla igår. Kan ju erkänna att jag skaffade en rejäl lårkaka eftersom jag vant mig vid att köra med dubbdäck och bromsade lite väl duktigt på en stor isfläck vilket givetvis resulterade i vurpa, men vad gör det när cykeln höll och stigcyklingen kändes magisk. Absolut ingenting.