Man bangar inte en hundring via Uppgrenna Naturhus

Fredagens plan var enkel: fräsa racer till Uppgrenna Naturhus. Fika. Fräsa hemåt. Ibland behövs liksom inte mer plan än så för att det ska bli en riktigt fin dag.

Det skar lite i hjärtat när jag hojade iväg med missljud från framväxeln, såklart hade jag glömt be J hjälpa mig att justera den och nu var han iväg på landslagsuppdrag så det fick helt enkelt duga med lite rassel.  Som tur är hade väl dedär tjejerna jag mötte vid Gisebo varsin hoj som kompletterade min fint. Två rassel och ett litet knak låg i bredd och pratade hela vägen till Gränna, om man bortser från en och annan back- och skyltspurt. Det var fint. Kortkort, och en blandning av solsken och försomrigt duggreng som inte kändes särskilt kallt.

Fikapausen blev lång. Det är som att kliva in i en annan värld där på Uppgrenna Naturhus (åk dit om du får chans, det är verkligen värt ett besök!) jag tyckte om det lika mycket som när vi var där i november och det var fint att uppleva en vårig version av huset. Det blev kaffe och rawbollar, för många kakor och mycket prat. Vi kikade på växter och filosoferade om allt möjligt men till slut sa vi hejdå och körde hemåt via Röttle by där jag satte ett nytt PR i serpentinbacken fastän benen var trötta.

Istället för att vika av hemåt följde jag med mot Huskvarna. Strax innan Landsjön slog min cykeldator över till 70 kilometer och då bestämde jag mig för att se till att det skulle bli hundra. Vi tog ett varv runt Landsjön och sedan följde tjejerna med mig tillbaka en sväng efter att ha kommit överens om det självklara i att man minsann inte bangar en hundring. Till slut delade vi på oss och när min cykeldator slog över till hundra hade jag fem kilometer kvar hem och var trött i benen men fulltankad med energi. Och tacksamhet – ett så himla bra sätt att spendera en fredagseftermiddag på!