I våras hade jag hjärnspöken. Tekniska hjärnspöken av värsta sort. Helt plötsligt vågade jag ingenting, cyklade som en kratta och flippade ur på minsta lilla problem. Det var värdelöst eftersom det tog cykelglädjen ifrån mig, jag kände mig bara kass och dålig och feg och liten. Så jag tog Annie Söderberg till hjälp. Fantastiska Annie la en timme i samband med EM i Huskvarna på att jaga bort mina hjärnspöken och när hon gjort sitt jobb cyklade jag både stenkista, ravin och stockhopp lätt som en plätt med glada fjärilar i magen och en period efter det körde jag superbra och hittade självförtroendet igen. Från panik till cykellycka, åh – det var världsklass.
Stenkistan på vår tävlingsbana. Lätt som en plätt i maj efter lite coachning. Bildcred: Ann Johansson
Men nu har det hänt något. Om det beror på revbensvurpan eller att jag är lite sliten är oklart men hjärnspökena är tillbaka och det med besked. Ni skulle sett mig i lördags på IKHP. Eller nej – ni skulle inte sett mig i lördags för de som såg mig på tävlingsbanan på IKHP såg en trött tjej som klev av hojen och GICK nedför B-spåren. Ingen cykellycka där inte.
Visserligen hade jag lite strul med kroppen och jag var förberedd på att det skulle kunna kännas tokigt att gå på rött som man gör på tävling men att jag skulle panika så till den milda grad att jag inte kunde förmå mig att cruisa nedför en enda grusig kurva förvånade mig oerhört.
Jag körde ett varv och sedan klev jag av. Det var det bästa för kroppen. Och det var roligt att snacka lite med vänner och bekanta i publiken och heja på cyklisterna som kämpade ute på banan. Förra helgen var jag stark och grym, men då hade jag inte några större tekniska svårigheter att lösa – bara rötter. Den här helgen var jag liten och ynklig och trött och allt kändes mig så väldigt övermäktigt.
Dags att battla hjärnspöken igen. Dags att gräva fram alla bra saker jag lärt mig av duktiga människor och vänner den senaste tiden. Dags att slappna av, njuta av att åka på världens bästa hoj, höja blicken, påminna mig själv om att jag faktiskt är duktig med hojen och cykla kravlöst. Och ge mig själv en guldstjärna för att jag lyssnade på kroppen, ingen idé att pressa mig om den behöver motsatsen.
Någon som känner igen sig? Teknisk king ena månaden och hjärnspökande fallen hjälte nästa, gissar att jag inte är ensam om det här heller?
0
13 comments
Nej du är inte ensam om dessa hjärnspöken som slår till när man minst anar det skulle jag säga. Kör själv lite MTB & inlines för det är så underbar känsla. Men ibland så kommer dessa spöken fram från ingenstans mitt under en tur. Stigar som är lite stökiga som tidigare kört går plötsligt inte komma över utan att stanna och leda cykeln. Fast jag kört ex antal gånger redan innan. Blir sur på mig själv och undrar vad som hänt och får rota i min källare för att hitta tillbaka mitt mod och kunskap för köra dessa tekniska partier.
Skönt att vi är flera som behöver rota i källaren emellanåt. Blev förresten sugen på inlines, har inte åkt på mina på iallafall två somrar.
Nejdå, du är inte ensam. I bland dyker de upp och känns i efterhand oerhört fåniga. Jag har kört bra tekniskt hela sommaren och så blev det lite lerigare och slirigare i skogen och plötsligt fungerar ingenting. Inte ens när det är torrt igen. Rötter är livsfarliga, stenar helt omöjliga att focera och det bara blir ryckigt och utan flyt. Tiderna sjunker på stravasegment när man har susat fram och alla andra verkar ha raketbränsle i kroppen.
Men det går om sig, och det vet man ju också innerst inne även om det känns som ljusår dit. Precis som Göran skriver får man gräva lite i källaren för att hitta det där igen, modet och självförtroende framförallt. jag själv får tagga ned lite, mysrulla och åka stig gång på gång och lägga alla tankar på att själv ha raketbränsle i kroppen just nu.
Eller hur, efteråt känns de så fåniga. Typiskt spöken att vara rätt fåniga. Ska göra just som du skriver, rota i källaren som Göran och tagga ned och mysrulla stig! Men först ska jag läsa din race report från Ragunda!
Jovars, ah men som igår, det spökade på ena varvet, sen spökfritt på nästa, sen nåt spöke igen, etc etc. Skumt detta men är väl mänskligt. Man får jobba på att få bort dem ur systemet…
Skumt var ordet!
Åh, herregud! Jag blev precis likadan i lördags, vågade ingenting. Kom över stenkistan tillslut när jag testade banan och klarade de andra ställena. När starten gick blev jag helt plötsligt superfeg, bromsade mig nerför varenda ställe, vurpade i svängen efter stenkistan så cykeln for iväg, vurpade en gång till i en lite kruxig sväng, tog tid att plocka av datorn som höll på att ramla av, var gråtfärdig av besvikelse på mig själv. Tappade all kämpaglöd och tog det otroligt lugnt resten av banan. Var beredd att kliva av flera gånger om. Valde att inte ens starta på söndag.
För min del tror jag att det beror på två saker, jag kraschade in i ett träd på uppvärmningen förra helgen och blev helt blåslagen och tokfegade hela den tävlingen plus att jag ska operera en höft i veckan och vart orolig för att det inte skulle bli något. Men känslan sitter i, jag vågar inte hoppa eller droppa eller svänga snabbt trots att jag vet att jag kan! Kan jag få gå teknikkurs med dig?
Åhe, vilket misärrejs då. Jag missade dig helt, det var synd. Vi kanske ska ta och se om vi får ihop en kravlös och peppig teknikhängardag? Det vore riktigt kul!
Det tycker jag låter som en bra idé ??
Eftersom vi snackat mens en del på det senaste kan jag inte låta bli att fråga var i cykeln du är? Typ en vecka före mens verkar jag vara som svagast rent mentalt, jag pallar inte alls tekniskt cykling då. Väldigt märkligt.
Smarta kvinna, jag tror du är någonting på spåren 😉
jag har blivit så peppad sen jag började läsa din blogg. Är bara nybörjare men vågar mer och mer. Var ute igår och flög fram. kom fort i en nerförbacke och tänkte fasen så härligt det är, så ligger det en tjock gren snett över stigen och när framhjulet ska över så är det super halt efter allt regn och däcket bara försvinner. Jag gör min första riktiga praktvurpa! lite blåslagen och en lätt stukad handled men på att igen 🙂
Ouch – så det kan gå! Glad att jag peppat dig, blir alldeles varm när jag läser det, tack för att du tog dig tid att kommentera. Jag försöker förresten alltid tänka att man lärt sig något varje gång man vurpat och med andra ord blivit lite bättre än man var tidigare. Hoppas stukningen går över fort 😀