Igår fick jag ett sånt där magiskt bra träningspass med massor av endorfiner, skratt och mjölksyra. Tessan hörde av sig och undrade om jag ville följa med till Kabeland, det nedlagda leklandet i Jönköping där Wåffelcrossbanan ligger, för att köra några varv och jag var inte sen att tacka ja. En superchans att få till det första riktiga CX-passet på crossen.
Wåffelcrossen drivs av ett gäng eldsjälar som verkligen gör en bra grej för vår cykliga stad. De har röjt en fin CX-bana som går på stig, gammal lådbilsasfalt och grus blandat med sandhinder, hopphinder, branta backar och trappor och de hade redan bandat upp startserpententinerna så vi fick ju horn direkt igår.
Först körde vi ett lugnt varv. Skrattade oss igenom sandhinder och funderade på hur man egentligen ska lyfta cykeln i trapporna. Sedan blåste vi på tre snabba varv, vilade en stund och rundade av med ytterligare två snabba varv, och vet ni vad? Det var skitkul!
Visst, jag skulle kört mycket snabbare på min MTB. Och snyggare. Jag hade kunnat hoppa lite, ligga på lite mer och känna mig säkrare och coolare, inget slår en bra MTB när en ska köra saker som inte är asfalt. Men att skaka runt på stigarna med crossen kändes superkul. Hela den där cykeln liksom symboliserar kravlöshet för mig. Det är inte min gren och jag förväntar mig inte att jag ska vara bra, och jag tror inte någon annan gör det heller och det är en grym känsla ändå. Crossen är min tyngsta cykel, den är min enklaste cykel och den är min mest kravlösa kompis just nu.
Det var riktigt kul att jaga runt på Kabeland. Blev omkörd av snabb Bama och försökte lägga mig på rulle lite men hade inte en chans, fast det var ju ändå rackarns kul att försöka. Han bjöd på lite tekniktips som kompensation och vi skrattade gott alla tre åt tafatta försök att komma på cykeln i farten. Det blev väl ett gäng blåmärken på insidan av låret men vad gör väl det när man har haft kul ihop med fint cykelfolk?
