Jag kom på det i torsdags. Mitt under ett spinningpass slog det mig att allt är som vanligt igen. Som om ingenting hänt. September var hemsk, oktober var en dimma och november var ett försök att komma tillbaka. Och nu är jag väl nästan där. Jag har hittat träningsglädjen, letat mig in på gymmet, jag har börjat köra intervaller, jag jobbar och jag bloggar och jag gör allt det där jag gör mest hela tiden när allt är som det ska.
Precis som vanligt. Som om att mormor aldrig dog och som om att J och jag inte förlorade det finaste man kan önska sig. Som om inget hände. Kroppen läker och själen lappar ihop sig och lägger in nya insikter och värderingar att leva med. Och livet, ja livet bara fortsätter. Tur ändå att allting inte stannar fastän det känns som om det borde göra det.
Från början var min helgplan att köra distans med massor av folk. Kanske styra upp något eget eller kolla om tjejerna var sugna på en runda eller hänga på snabbgrabbarna en bit. Eller triatleterna, eller kolla om det bor några distanssugna i Gränna som ligger någon mil från där vi bor. Det finns oändliga möjligheter att cykla ihop med folk här.
Men nej. Jag kom fram till att jag behövde hålla käft och cykla långt. Ensam. Utan att behöva planera och tänka. Typ hela vägen till Östergötland och hem igen, bara för att få den där insikten från torsdagens spinningpass att sjunka in.
Testade dagen till ära en vinterjacka från nästa års vinterkollektion från Craft. Fickorna har blivit bättre och den här nya gråa kulören är ju supersnygg. Till det en ny mössa från kompisarna på GripGrab – en hjälmmössa med tofshål, älsk på tofshål eftersom det är lösningen på ett enerverande i-landsproblem för tofsbärare!
Alltså. Min cykel går från cool till gubbig i samma sekund som jag sätter dit sadelväskan. Förlåt mig cykeln, men jag får inte ned alla prylar i bakfickorna på vinterjackan.
Strax efter Gränna, Brahehus uppe på berget och Uppgränna en bit fram.
Jag gjorde iallafall det jag kände att jag behövde. Jag satte mig på crossen och cyklade till Östergötland. Till Alvastra kloster vid foten till vackra Omberg. Där åt jag en banan, tog några bilder, gick omkring i snö och blev kall om fötterna och när jag var klar med det cyklade jag hem till Småland. Det blev nio mil på glashal landsväg och det blev fyra timmars effektiv rulltid och jag fick just det jag behövde: hålla käft och cykla långt i min egen takt.
Hade nya lobsterhandskar och flarror från GripGrab också. Fint ska det vara!
Omberg och Alvastra Klosterruin är platser jag besökt typ tusen gånger. Vi åkte ofta på dagsutflykt hit när jag var liten och som vuxen har jag fortsatt att komma hit för att vandra, paddla, cykla och upptäcka. Magiska och mytomspunna platser vid Vättern.
Att hålla käften och cykla till Östergötland blev nittio kilometer långt idag är jag så tokigt nöjd med. Fyra timmars rulltid, det känns så bra. Men vet ni, nu känner jag mig äntligen sällskapssjuk, precis som vanligt. Nu är det dags att skruva på skärmarna en gång för alla, dags att fixa kompislappan och lägga sig på rulle och pratcykla igen – jag har tränat rätt mycket ensam ett tag och ibland behöver man ju det, men nu behöver jag börja hänga med i klungorna igen. Precis som vanligt.
17 comments
Vilka bilder! Vill också cykla till ett annat landskap och hem. Men det är 21 mil tor. Lite overkill vintertid 😉
Du var jäkla snygg den där jackan var. ÄNTLIGEN större fickor alltså? Jag knölar ned det jag kan i mina pyttesmå för hursomhelst är det ju en grym modell den där Belle.
Eller? Det finns väl ingenting du inte fixar, starka, grymma kvinna! 😉
Alltså ååååh så himla fint!!
Ja, det var verkligen tokigt fint idag 😀
❤️
Häftig tur! Och så himla coolt när man inser vad långa, lugna träningspass får en att inse.
Kram M
Vilket rakt igenom bra inlägg! Vilka bilder! Tack. För några månader sedan flyttade jag bort från mina rutiner, cykeln byttes mot byggnadsvård, skogsturer ersattes av gym. Men genom att följa din blogg känns ändå inte turerna så långt bort, och jag tänker mig att jag kommer hitta tillbaka till dem en dag. Sådär som du skriver; när det normala återfinns igen. Du uppskattas!
Byggnadsvård och gym är inte illa det! Kikade in på din blogg, så spännande, tack för att du postade så jag hittade den! 😀
Vad skönt att läsa att allt börjar kännas som vanligt igen!
Superskönt, jag tokgillar’t! 🙂
Men shit Elna, vad grym du är! Och så fint det är vid Alvastra Kloster alltså <3 Nästa gång får du ta andra sidan Vättern och cykla upp till Karlsborg 😉
Visst är det fint, alldeles magiskt varenda gång! Jag cyklar ju förbi Karlsborg den 28 december när jag ska runt sjön 😀
Fina vägar det där. Ta cykeln/bilen in till Piren i jkpg ngn lördag eller söndag kl 09, där finns det också cyklande folx.
Jaaaaa, men det här med att ni ska dra iväg redan klockan nio, jag är ju dödens morgontrött så det blir aldrig av att jag tar mig in till Piren i tid. Men vi får se, någon gång kanske det händer 🙂
Det där är ett fantastiskt knep när man har mycket som rör sig i skallen eller när det är mycket som är tungt.