För ganska exakt ett år sedan hade vi EM i MTB hemma på Huskvarnaberget. Det var så himla coolt att se alla grymma åkare glida omkring och köra in sig på stigarna klubbisarna hade finputsat på i månader. Jäklar vad de körde och så många coola cyklar det var att kika på. Döm om min förvåning dock när jag fick syn på en åkare på el-assisterad MTB som körde runt och tränade på EM-banan, det tyckte jag var lite otippat. Hursom – det visade sig vara en coach som körde med sina adepter. Tysk har jag för mig, men minns inte riktigt.
Jag vet att många tänker att det där med elassisterad MTB, ja elcykel över huvud taget, är fusk. Jag tänkte också den tanken till en början men ändrade mig och tycker ändå att de är ganska fräna och har tänkt att det skulle vara toppen med en sådan när man blir åttiofem inte riktigt har trycket kvar i benen. Eller att det är grymt för dem som kanske har nedsatt förmåga att ta sig fram pga skador eller handikapp. Eller…
[trumvirvel]
…när man är gravid! Missförstå mig rätt, min Scott Spark RC 900 WC är det mest ljuvliga jag cyklat på, jag vill typ gifta mig med den – den är material lycka dubbeldeluxe. Men ju tjockare jag blir desto flåsigare blir jag (de flesta preggon blir superflåsiga) och så fort det lutar det minsta lilla uppför är det som att cykla in i en vägg. Det går oerhört långsamt och det är på gränsen till för jobbigt emellanåt. Drömmen alltså: elassisterad MTB för fy fabian vad jag saknar att cykla långpass med kompisarna även om jag älskar dem för att de titt som tätt tar sig tid att leka långsam balansövning tillsammans med mig.
Så – i smyg drömmer jag lite om en el-assisterad mtb, särskilt efter att jag råkade snubbla över en reklamfilm för Scotts hojar nu på förmiddagen. Kolla in:
