En gravidhyllning till det extrema med MTB

Min sport är så fantastisk. MTB-cyklar är så magiskt bra. De är byggda för rejäla påfrestningar, de är stadiga, stabila och som min Scott Spark RC 900 WC ändå kvick, rapp och rolig. Och det bästa är att nästintill alla kan cykla mtb för även om den är byggd för det som kan tyckas vara extremt är den en grej som anpassas efter egna förutsättningar.

Många guider kring gravidträning listar MTB-cykling som en extremsport som en bör låta bli men det är ju verkligen inte så det är. Det finns inget som är extremt med att cykla MTB när en är gravid eftersom fart, krav, teknisk svårighet och distans anpassas efter dagsform, bebiskula och lust.

Eller förresten, det finns en extrem grej med MTB som gravidträning. Det är så extremt härligt, fritt, lustfullt och fullt av frihetskänsla. Och så går det förstås extremt långsamt, aldrig i mitt liv hade jag kunnat tänka mig att jag skulle bli så långsam på cykeln – men det spelar inte någon roll, den extrema frihetskänslan är så mäktig att det där med fart inte spelar någon roll.

Som så många gånger förr i olika situationer får jag just nu världens energi att ta mig igenom jobbiga perioder tack vare cyklingen. Min kropp gör ont på många ställen, den har inte ork och energi och jag kan inte ta mig ut i skog och mark med apostlahästarna eftersom foglossningen bara ger mig ett par raska kilometer om dagen. Magen känns i vägen, benen känns otympliga och jag kan emellanåt känna mig besviken på att jag inte orkar hålla igång som jag hade planerat.

Men så sätter jag mig på min MTB. Och plötslig känner jag mig smidig och lätt på ett annat vis. Får ett lyckorus i bröstet, blir rörlig och glad. Jag tar mig iväg längre sträckor, jag kommer ut på vackra stigar, jag kan dra iväg till ett ställe med fin utsikt och sätta mig där och fundera en stund.

Förutom det där lyckoruset har jag också fått ett nytt sorts cykligt självförtroende tack vare den ständiga bedömningen av vad som är säkert och inte och att inte köra något som är över min förmåga och som skulle kunna försätta mig i en situation som jag inte kan rädda upp utan att riskera skatten i magen. Jag kan ju det här med att cykla stig alltså – en ganska skön insikt i en extremt annorlunda period som cyklist.

Hursomhelst, det jag väldans gärna vill ha sagt är att det är inte extremt farligt att cykla MTB gravid. Tvärtom – det är extremt härligt. Och att cykla MTB är liksom inte bara att köra teknisk stig sådär som de gör på världscupen på TV, det kan lika gärna vara att njuta av ett enkelt grusvägspass i vacker natur och friheten att kunna ta sin temporära kropp ut i skog och mark fastän en inte orkar med en enkel promenad.

(Bilden är förresten från vecka 25 – då tyckte jag förstås att magen var superstor. Nu tycker jag att den ser lite liten ut, aldrig har en vecka gjort så stor skillnad på formen som nu!)