Cykellycka & träningsglädje – varför är det så viktigt för mig?

Det finns flera anledningar att det är så viktigt för mig att träna och de är ganska skilda åt.

1. Det är så himla roligt. Särskilt att cykla MTB, det är bland det roligaste jag vet. Det är min grej och jag älskar att ha hittat min grej.
2. Det är socialt. Att cykelhänga med likasinnade är guldkant på vardagen. Och jag har fått lära känna så mycket fina människor och vänner via träning.
3. Att vara ute i skogen är bland det bästa jag vet. Kombon cykla + vara i skog, det säger sig självt.
4. Att träna får mig att må bra. Medicin för själen – lyckliga endorfiner som rusar runt i systemet. Spelar kanske inte så stor roll om det är bodypump, cykling, löpning eller något annat jobbigt, effekten är må bra!
5. Jag har lätt nedsatt lungfunktion på grund av en liten brist på ett ämne som kallas Alfa-1-antitrypsin och som skyddar lungorna från yttre påverkan. Om jag vill leva länge (och hell yeah, det vill jag – livet är kul) måste jag konditionsträna.
6. När min kropp blir trött kan jag samla tankarna och sova gott om nätterna. Kan jag inte träna mig trött kryper det i benen och jag kan inte falla ned i riktigt återhämtande djup sömn.
7. Att träna kickar igång mig på andra plan. Jag kan gå och tänka på något ungefär hur länge som helst men kommer liksom inte till skott och får det gjort förrän jag har rört på mig.
8. Det har antidepressiv effekt på mig. Jag blir glad och pigg och kan mota bort psykisk ohälsa enklare – och därmed fungera i sociala relationer och arbetsliv.
9. Det är en cool känsla att vara stark! Och att klara av saker – självförtroendet växer av att träna.
10. Att hitta träningsglädjen och den där sprudlande cykellyckan har gett mig livskvalitet. Det har lärt mig att man kan hitta kickar av saker som är bra och viktigast av allt: jag träffade min drömprins tack vare cyklingen.

Och typ tusen anledningar till och när folk ibland tycker att jag ska tagga ned och ta det lugnt ett tag och inte vara så uppgiven under perioder då jag inte kan röra på mig blir jag så himla trött. Men håller käft och ler och tänker att det skulle bli ett himla liv om jag plötsligt började lägga mig i hur mycket en inbiten soffpotatis egentligen sitter still. Någon som känner igen sig?