Om stilla storstadsglitter

Det finns en glittrig känsla med storstad som liksom ändå måste erkänna att jag är alldeles väldigt förtjust i. Den är lite svårfångad för den kräver liksom sin sinnestämning såväl som sina människor, det går inte att få den precis när som helst.

Jag fick den igår när jag gick genom Stockholms gator med en nyfunnen bekant som hade mycket klokt att säga. Fullmatad med fina intryck och spännande möten gick vi från Vapiano till Sergels torg och stadens ljus glittrade vackert och jag tittade upp mot månen och tänkte att det är så himla fint, att samma stora måne som spred sitt sken där över Stockholm var precis samma måne som lös över Kvarnskogen och min sovande familj hemma i Småland.

Jag gick sista biten mot Downtown Camper själv och det var skönt att få vara ett slag för sig själv, för man är ändå aldrig så ensam som i en stor stad. Det var precis vad jag behövde igår efter en dag med lång resa, uppstartsmöte med laget, en sväng till invigningen på L’Echelon och ett långt och fint middagshäng på Vapiano.

När sen kväll går över i tidig natt och staden börjar slumra till såpass att man hör sina egna klackar eka mot trottoaren (eh, om man har klackar, det har jag ju slutat med), när ljusen storstadsglittrar efter fina intryck – just då gillar jag faktiskt städer på riktigt. Fast bara om jag vet att jag inte är där för att stanna, utan bara för att besöka ett litet slag.

Jag lämnade glittrig storstadskväll och tog hissen upp till mitt hotellrum, gjorde en kopp te och tjuvkikade lite på vad folk i lägenheterna mitt emot innan jag somnade och sov som en stock hela natten. Nu sitter jag på tåget hem och om ett par timmar kryper jag ned i min egen säng bredvid ett sovande barn. Magiskt det här – det bästa av så många världar på en gång.