Early fucking bird får det bli

Jag ser dem på instagram ibland. De tidiga fåglarna. Early birdsen. Huvaligen har jag tänkt, för early bird är inte min grej, jag vill inte ut tidigt och flyga, jag vill inte träna på morgonen. Då ska man sova, och sovmorgon är min grej. Jag har försökt bli morgonpigg i snart fjorton småbarnsmånader men nej, jag är och förblir kvällsmänniska. Ingen himla early bird.

Men vet du vad? En tidig jävla fågel eller två eller femtioelva kommer det att bli för hur ska jag annars få ihop det här med jobb, elitsatsning, familj och träningsschema? Nej, just det – utan morgonträning kommer jag inte att få ihop det. Och när jag funderar vidare på det – alla de där som är ute i tidiga ottan och kör, nog sjutton är de föräldrar hela bunten?

Jag kikar på mitt schema och inser att det enda jag kan göra för att få ihop det här är att gå upp fågeltidigt och träna innan jobbet eller distanspasspendla till jobbet. Styrka innan morgonkaffe på kontoret. Intervaller på lunchen.

Det lustiga är att jag faktiskt ser fram emot det. Jag ser fram emot att lägga mig en timme tidigare (kan dock vara det svåraste) och gå upp en timme tidigare och få det som ska göras gjort. Och ha tid till min familj på kvällarna. Gosa, äta tacos, vika tvätt och laga mat. Det är ju sådant early birds gör på kvällarna.

På måndag börjar det. Jessica lägger mitt träningsschema via Guided Heroes och det luktar succé. Mitt mål är oerhört kaxigt men kaxiga mål måste jag ha – jag gillar det.

Early bird. Tidig fågel. Alltså, jag ska göra mitt bästa för att vara en kvittrig och glad fågel när det ska cyklas i regn och rusk i tidig otta – bring it on winter!