Men vad är jag för mamma egentligen?

Det händer emellanåt att ett styng av dåligt samvete far igenom mitt hjärta. Men…vad är jag för en mamma som gör så här egentligen, kan jag tänka samtidigt som det dåliga samvetet försöker gnaga ett skavigt och fult hål på min självkänsla.

Är jag en dålig mamma som lämnar mitt barn i timtal för att cykla långa distanspass? Vem lämnar egentligen bort sin unge för att cykla i fyra timmar? Det kan ju inte vara vettigt. Är jag en dålig mamma som inte bakar bullar och tvättar fönster och piffar barnrum och har det rent och fint hemma utan istället prioriterar att få till ett kort och hårt intervallpass när jag får chans?

Det kan gnaga hur mycket det vill, jag vet att det inte är så. Och jag blir bättre och bättre på att jaga iväg det där samvetskvalet. Jag vet inte vad det kommer ifrån, om det är stenålderskvinnan i mig eller om det är något omgivningen programmerat mig till – men jag har det stora privilegiet att göra det jag älskar och samtidigt vara mamma.

Dessutom är jag ju ingen dålig mamma. Jag blir inte bara en bättre, trevligare och roligare mamma (och partner) om jag får min träningstid – jag är ju också en mamma som ser till att andra människor nära min dotter får mycket tid tillsammans med henne. Tid att lära känna på egen hand – utan en vaksam mammas ögon som ständigt kollar av precis allt och alltid finns till hands för att lösa minsta lilla. Tid att skapa en egen stark och fin relation redan från början.

Vår dotter har en fin och stark relation med flera nära släktingar – en relation som jag tror är starkare eftersom jag haft det goda omdömet att låta dem ta hand om henne mycket. Jag fixar ofta barnvakt åt Lovis när jag ska iväg på långpass, visserligen finns Jimmy där nästan precis alltid men jag vet ju att han behöver få lite tid att greja med garaget eller fixa med huset – och då ber jag gärna mina nära att ta hand om Lovis åt oss.

I början var det verkligen jobbigt att lämna henne för att sticka iväg på träningspass. Jag hade dåligt samvete varenda sekund. Samtidigt som jag tidigt insåg att det var så himla viktigt för mig att få både egentid och träning. Nu kommer det som tur var alltmer sällan och det var just det som fick mig att komma på att jag skulle skriva det här.

Jag tänkte på det när jag cyklade mina tre schemalagda distanspasstimmar på Öland igår – att jag verkligen inte alls är en dålig mamma, tvärtom – jag är ju en jättebra mamma som ser till att andra får ta stor plats i min dotters liv. Vi spenderar ju fortfarande väldigt mycekt tid tillsammans, Lovis och jag, och så hela familjen förstås.

Och dessutom, och det här kanske är det viktigaste ändå, är det en trygghet för mig att veta att om något skulle hända mig eller Jimmy finns det flera människor som vet precis hur vår kära Lovis vill ha det.