På väg mot Idre Fjäll stannade vi till i Fulufjällets Nationalpark för att vandra till Njupeskär. Vi kikade in på Naturum en sväng innan vi drog iväg – fullkittade med kängor, vandringsanpassad klädsel, överdragskläder och gott om energi i ryggsäcken, vi hade ju inte läst på mer än att man kunde vandra några kilometer till fallet och komma ganska nära. Eftersom vi befann oss i fjällmiljö klädde vi oss därefter.
Naturum var fint. Det är så lätt att tycka om sådana här platser där man kan lära sig mer om djur, natur och kultur.
Jamen kolla. Det är inte direkt någon klurig vandring till Njupeskär. Det börjar supertillgängligt!
Fortsätter med fina spänger. Tyckte det var finurligt att bygga nationalparkslogga i spång.
Men sedan kom regnet och vi var glada över att kunna dra på oss regnställ. Jag hade glömt mitt för vandring med det funkade finfint med regnbralla för cykling.
Här var det några meter kängvänlig vandring.
Sedan blev det spång och trappa hela vägen fram till Njupeskär vattenfall. Vi mötte människor i foppatofflor, sandaler och vanliga sneakers. Människor i halt vanliga kläder och så en och annan outdoorfamilj som såg ut som vi.
Trots att det var ganska mycket folk på leden var det mäktigt.
Man vill ju sjunga rövarsången! Och ja – jag hade initialt blandat ihop det här med Ristafallet men vi lät Lovis tro att hon var i Mattisskogen ändå.
Mitt i allt Dalarna-vackert hittade vi Smålands landskapsblomma Linnéa.
Hade det inte varit så himla mycket folk hade jag nog passat på att bada.
Ta bild vid vattenfall. HUR TRÅKIGT SOM HELST!
Rosa vindjacka och blomsterdiadem. Såklart man fjällvandrar med stil liksom. Hur gulligt med håret som lockar sig i vätan? Hjärtögonemoji.
Vandringsleden till Njupeskärs vattenfall funkar för alla. Vi hade föreställt oss något lite mer vilt, vi hade liksom bilden av Mattis-skogen framför oss – men det är ändå väldigt vackert, mäktigt och häftigt. Axlarna sjönk, lugnet invaderade själen och vi njöt av att snacka oss igenom leden.
En man som njuter av att se sjuttio meter vatten falla fritt. Och ett barn som tycker det är tråkigt och helst vill vidare.
Ett lämmeltåg av olika sorters människor på äventyr.
Lovis fick uppdraget att klicka bild på sina föräldrar.
Just det här stället gillade jag. Skog åt ena hållet, mäktig ravin och fjäll åt andra. Frihetskänsla.
Är glad att vi stannade här. Det var roligt och vi hade en kul vandring. Vi pratade mycket om det här med det tillgängliga och enkla. Hur vi hade hoppats på en lite knaggligare vandring men det är fint att alla faktiskt kan få uppleva och ta del av en bit vildmark. Kanske en sådan här led kan bli avstampet för ett sug på mer kunskap, mer äventyr och mer utomhus för den som inte är så van? Och det var ju inga som helst problem med en femåring, bara succé förutom att behöva vänta på att mamma fotar klart vid vattenfall.
Vi tog Njupeskärsslingan – i efterhand önskar jag nog att vi tagit slingan som gick ovanför fallet också – men å andra sidan är den tydligen mycket hal i regnigt väder så det var nog smart ändå.
Om vi någon gång tar oss hit igen ska jag minsann ta med mig en baddräkt. Och om du har vägarna förbi rekommenderar jag varmt – perfekt för en utflykt med barn. Behöver man muta små ben så kan man lova glass på fjällstation när man kommer tillbaka, det gjorde vi!
Sugen på mer vattenfall? Klicka här för att se det fin fallet hemma i vårt Gränna.
1 comment