Pjuh. Jag skrev ju i början av veckan att jag balanserade på gränsen. Igår stängde jag datorn vid sjutiden på kvällen efter att ha utbildat ett gäng idéllt arbetande personer i hur de ska använda den SquareSpace-sida jag byggt åt dem. Axlarna sjönk direkt, magkänslan var on spot och hjärtat lätt. Jag har längtat ett tag efter exakt den känslan jag har nu. Jag är färdig med allt som var akut. Nu kan allt vänta några dagar.
Är det en sak jag lärt mig under min ofrivilliga karriär är det att det inte är coolt att ha mycket att göra. Förstås är det viktigt att ha saker att göra, att ha kunder, uppdrag och projekt som skapar mening. Men att försöka leva klyschan med många bollar i luften och många järn i elden – nej, det finns inget eftersträvansvärt i det.
Jag har varit proffs på att ha för mycket att göra. Det är liksom så man bränner ut sig. Men jag kände att det på något sätt bekräftade att jag “var någon”. Att jag räknades. Och att jag inte var en sådan som sa nej, för nej var tråkigt. Du hör ju, så dumt.
Den senaste tiden har jag varit svinbra. Levererat bra. Levererat i tid. Haft roliga uppdrag. Känt att det gett mig mening och upplevelse att arbeta. Men också jobbat tydligt mot det som jag har framför mig nu: några dagar med absolut ingenting som jag måste göra. Nu ska jag chilla mig igenom långhelg och ett par lugnare veckor samtidigt som jag letar nya möjligheter och jobbuppdrag att fylla vintern med.
Dynamiken i att ha lite mer i perioder följt av lugna perioder och att möjligheten att koppla bort några dagar inte är en lyx utan en självklarhet för återhämtnings skull. Den är bra den dynamiken – den är eftersträvansvärd.
7 comments
Bra skrivet Elna!!
Det är en utmaning att våga ta ett steg tillbaka och lita på att man har gjort tillräckligt…
Tack 🙏🏻
ja det är ju det där. det är inte farligt att ha mycket, men det behövs återhämtning.
Exakt!
Klokt inlägg. Jag blir lätt oavundsjuk på folk på framförallt Insta som maxar sina flöden med att de har fullt upp hela (hela!) tiden. Vill själv inte vara där. Men. Just nu är jag på en plats där det är väldigt mycket som händer men också med vetskapen att det lättar framöver. Och den vetskapen slash känslan är viktig, att se ljuset.
Oavundsjuk var ordet! Det är som om vi bekräftas av vad och hur mycket vi gör, inte vilka vi är.
Som någon skrev tidigare, att ha mycket är ju inte farligt men det kräver att det finns lättnad framåt för återhämtning, skönt att du vet att du har det!
Jag kan nästan bli stressad bara av att se hur mycket andra gör och hur många bollar som hanteras samtidigt medan mina egna bollar liksom faller platt. Det är som att det ligger något bra i att ha mycket att göra, vara superdrivande och leverera bra.
Du skriver så klokt och den är så viktigt balansen, mellan återhämtning och gas framåt. Jag önskar att det inte kunde kännas som en lyx att kunna ta några lediga dagar eller lugnare veckor utan bara vara en självklarhet. Men det är svårt när jag inte är egen, har ett jobb (som förvisso har en dynamik i mer eller mindre att göra men som inte följer den dynamik jag vill) som inte tillåter extra ledigt eller lugna veckor.
Men i stället blir det en utmaning i att återhämta sig på andra sätt utan att för den delen tumma på allt det som ger energi.