Jag tvärbromsar bilen vid vägkanten, paniktrycker på knappen till varningsblinkersen, kastar mig ut ur förarsätet, springer ett varv runt bilen och rycker upp dörren på barnstolssidan. Jag hinner se hur mannen med hund jag passerade en halv minut tidigare närmar sig och ser alldeles förskräckt ut.

Snabbare än snabbast har jag knäppt loss en blek unge ur barnstolen och håller henne över dikeskanten samtidigt som hon kaskadkräks över humleblomster och älgört. Mannen med hund passerar och han ser inte längre förskräckt ut utan nickar mot oss och ler i någon sorts samförstånd. Han har nog också barn tänker jag.

Mitt barn har kräkts klart och nu är hon ledsen och rädd – att kräkas är otäckt – och innan jag ens hunnit fundera på att torka av henne lite klamrar hon sig fast vid mig i en kram med massor av kräks. Där står vi och kramas i kanten på en liten väg mellan grannbyarna – mitt barn och jag, alldeles klabbiga av åksjukemåilla. Fåglarna sjunger, barnet snyftar, motorn brummar på tomgång och varningsblinkersen tickar.

Ett styng av dåligt samvete gör sig påmint. Som alltid, min hjärna är oerhört kreativ när det gäller att hitta på saker att ha dåligt mammasamvete över och det är på något vis så fruktansvärt onödigt när en hela tiden gör sitt allra bästa.

Den här gången får jag dåligt samvete över jag att jag tog småvägarna hem – men efter ett äventyr på plantskolan (ta en tjugomånaders och låt henne springa lös ett tag bland raderna på en plantskola samtidigt som du försöker bestämma dig för vilken jävla sorts jordgubbe du ska köpa, för det fanns liksom inte bara en sort utan tusen) satte jag Bolibompa-appen i nävarna på ungen och tog omvägen över krokiga småvägarna hemåt för att få några minuters extra lugn. Hur tänkte jag där? Inte alls antagligen. Ja, och så får jag lite dåligt miljösamvete också – jag kunde väl för i helvete stängt av bilen också?

Intensiteten i vardagen med henne hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Min syster som kommit hem efter sju månaders äventyr på andra sidan jorden var i chocktillstånd efter en vecka hos oss och konstaterar att det är enorm skillnad på livet nu och för ett halvår sedan. Vi sitter aldrig still. Aldrig. Vi gör alltid någonting. Jag har svart bälte i att hämta saker, ordna grejer, styra upp, fånga in barn, hjälpa barn som vill klättra på grejer, hoppa från grejer, springa, gräva, fånga, styra, fixa, ordna, dona, mata och hela tiden försöka ligga steget före.

Lovis tårar har slutat rinna och jag fiskar upp skötväskan från golvet framför passagerarsätet och går runt bilen som fortfarande står på tomgång och öppnar bakluckan. Jag klämmer in mitt barn bredvid påsar med jordgubbsplantor och kryddväxter och känner för miljonte gången tacksamhet inför något så enkelt som våtservetter. Det har räddat upp många situationer även om just det här med kräks är något vi är ganska förskonade från. Jag torkar kräks från barnet, från barnstolen och från mig själv. Hon är mitt i misären bekymrad över fläcken på jeansen och jag försäkrar henne om att det inte är någon fara.

När allt är hyfsat kräksfritt får jag för mig att jag ska ta en bild på kalaset. I samma sekund som jag vänder mig om för att ta den börjar hon gråta igen. Jag tröstar ett slag och sedan knäpper jag fast henne i barnstolen igen och vi åker hem och byter kläder innan vi planterar fem sorters jordgubbar som jag glömt namnet på i en ologisk röra i landet.

Fyraminutersintervaller i teknisk uppförsbacke känns som en lugn semester i jämförelse med allt annats intensitet.