Sådär. Nu är jag färdig med SM-debuten, och lika mycket som jag ångrade att jag anmälde mig för ett par dagar sedan, lika glad är jag nu att jag gjorde det. En bromspeng i XCE:n och en vinst över mig själv och Hellbybanan i lördagens XCO. Jag är (och det måste man få vara) besviken över XCE:n men tyckte att min insats på XCO:n var galet bra. Här kommer en liten rejsrapport:

Att samla ihop sig efter en uppförsbacke, försöka bli av med lite syra och foka på att trassla sig nedför stigen igen, puh vilken pärs! Foto: Alexander Jangmo Wiridén

Jag ställde mig i startfållan XCO:n med slitna ben och utan nummerlapp på ryggen, något som upptäcktes en sisådär 60 sekunder innan start, men jag startade efter de andra tjejernas intygan att ingen skulle lämna in protest. Jimmy sprang iväg och letade på nummerlappen som jag glömt i klubbtältet och efter överläggning med tävlingsledning fick jag stanna i teknisk zon för att få nummerlappen fastnålad. Ett onödigt stresspåslag som i slutändan dock inte påverkade resultatet särskilt mycket och jag hanterade uppvärmning och startfålla väldigt lugnt och fint, brukar ju vara sönderstressad men det gick riktigt bra. En vinst över mig själv. Låg trea ett tag, med konkurrent flåsandes i nacken, men starka Linda M (som vann och därmed kammade hem dubbla guld – grattis) och Malin försvann iväg direkt. Blev omkörd och nedpetad till fjärdeplatsen men det gjorde liksom inget, det fortsatte att kännas kul. Ytterligare en vinst över mig själv. Körde över läskiga stockhindret redan på första varvet, tredje vinsten – och gav inte upp när mjölksyrapåslaget redan på andra varvet var så stort att maginnehållet var uppe och vände medans jag försökte trassla mig nedför serpentinerna.

Sammanbiten mjölksyratung cykeltjej och koncentrerad J. Ett litet genrep innan söndagen då han hade ansvar för material och langning för fantastiska Alexandra Engen. Foto: Alexander Jangmo Wiridén

Backarna var galna, benen fick slita, de andra tjejerna var urstarka, cykeln var gryyyyyym nedför och på tredje och fjärde varvet började Hallbybanan faktiskt kännas rolig och jag minns att jag tänkte att jag borde tävla mer – man vågar och tänjer sina gränser på tävling som är himla nyttigt!

Det var varmt, galet och jobbigt varmt. Peppade mig själv att tänka att det hade varit överjävligt om det varit blött och fick två flaskor langade av min fina J. Att veta att han skulle stå där ovanför backen vid langninsträckan hjälpte uppför just den backen. Att det fanns publik som hejade hjälpte uppför andra backar. Att jag skulle bli så trött att jag skulle behöva kliva av cykeln och släpa den uppför med de mjölksyratyngsta benen någonsin hade jag inte räknat med – men trots att det blev så – att benen var tunga som bly och satte stopp innan flåset gjorde det kändes det kul. På sista varvet blev jag omkörd av vännen Linda J och jag blev så himla glad – hon gjorde comeback efter mycket trassel med sjukdomar och omställning och hon gjorde det med bravur.

Såhär i efterhand minns jag hur glad jag var vid målgång men det irriterar mig lite att jag inte körde King’s Landing en enda gång. Jag har ju gjort det på träning, fattar inte hur det kan ha låst sig så otroligt mycket att jag inte ens vågade på tävling. Morr. Men tack gode cykelgud för att man får b-spår och att banan ligger såpass nära att jag kan ge mig på den igen.

 Lyckan när målfunkisarna klingade i klockan som signalerar att man går ut på sista varvet och man vet att man kommer att greja alla fyra varven! Foto: Alexander Jangmo Wiridén

Det var roligt, roligt, roligt och jag tänkte flera gånger att det där träningsprogrammet som Annie Söderberg snodde ihop åt mig verkligen skruvat till orken – jag orkade cykla lite över min förmåga hela vägen och ha mental energi över att inte deppa ihop över att jag inte kunde köra på min egen cykel. Visst – det räckte inte till pallen men det hade jag varken räknat med eller krävt av mig själv – mitt mål var att genomföra och jag gjorde det så galet bra.

Jag är malligt glad över min fina hejaklack. Vänner, släktingar, kollegor, familj. Jag tror inte ni förstår hur glad ni gör mig när ni hejar på mig när jag envist cyklar omkring i livet, både till vardags och när jag får för mig att buntbanda fast nummerlappar på hojen.

 De inte bara hejade på hela vägen – de väntade i målfållan med kramar och leenden. Bästa, bästa. <3 Foto: Alexander Jangmo Wiridén

En annan sak som gör mig galet glad är att jag fick låna en cykel av Sportson-Jonas så jag kunde ställa upp när min egen sprack (utan att ha vurpat) två dagar innan SM. Jag har inte skrivit så värst mycket om kolfiberbesvikelsen för jag är så förbannad och ledsen och besviken att det inte skulle bli särskilt trevlig läsning, men ni får gärna hålla en tumme för att det ordnar sig och att jag får tag i något bra att köra på resten av säsongen, jag har ju några nummerlappar och uppsatta mål kvar innan säsongen är slut och det är dags för ny hoj.

Och nästa år – då tänker jag väl göra det här igen, det var hur kul som helst!