Det är ju hopplöst. Man hojjar i sakta mak på sin retropärla och så får man syn på en annan cykla-vanligt-cyklist en bit framför sig. Reptilhjärnan gjord av cykelslang och vevlager och tävlingsinstinkt kopplar på direkt. MÅSTE-SPURTA-IKAPP-OCH-CYKLA-OM!!! Och så kommer man fram dit man skulle alldeles småsunkigt fuktig av svett med knallröda kinder och mascara under ögon som tårat sig lite i fartvind utan glasögon när det gick som snabbast i pärlespurten. Livet är allt bra fint ändå!
