När snabba grabbar ställer till med backintervallpass som man gärna får haka på blir undertecknad alldeles överlycklig. Att jaga grabbar, i synnerhet i uppförsbackar, är ju världsbäst. För min del första riktiga träningen efter Vätternrundan med SubXX Team Naturelle och dessutom var det extremt längesedan jag festade till det med intervaller och backar.
Hade inte räknat med att ha Sveriges piggaste direkt, men inte heller att med universums tröttaste. Det sved i benen, det brände i lungorna, det smakade blod i munnen, det gnälldes och kinkades och fånades och gavs upp i mitten av backar, det svors, panikspurtades lite på slutet av backar, hittades på lite ursäkter, det längtades efter fika, massage och lördagsgodis och semester och att ligga på stranden (as if, på stranden ligger man i fem minuter innan man tröttnar) eller åtminstone att ringa en taxi och få skjuts hem och aldrig mer cykla. Och allt det kinkandet där stod jag såklart ensam för. Grabbarna var goa och glada och hade pigga ben i uppförsbackarna. Det blev totalt 12 planerade backar plus en bonusbacke och jag som nonchalant brukar häva ur mig oförskämdheter i stil med att Östergötland inte har några riktiga backar tyckte att varenda en av dem kändes som tre gånger Huskvarnas stolthet Klevaliden.
Men man kan inte vara pigg jämt. Idag kändes som sommarens lågvattenmärke och jag har tränat väldigt lite det senaste så det är inte konstigt att det kändes jobbigt. Väcka kroppen efter vila (kan knappt räkna långsamt rullande som träning) med att köra backintervaller? Typiskt bra sätt att skaffa sig ett lågvattenmärke och en referenspunkt – det här kan bara bli bättre!
1 comment