Det har tagit mig ganska lång tid, men jag börjar faktiskt bli bra på något av det allra viktigaste med träning. Att lyssna på kroppen, att veta vilken trötthet som är riktigt trötthet och behöver vilas bort och vilken som mest är lite slöhet som mår bäst av en omgång endorfiner. Att känna av om kroppen mår bra eller om något är fel, och då menar jag hela kroppen – inte bara benen, utan hela den där fantastiska sammansättning kropp och psyke som hör ihop och där alla bitar måste funka för att göra bra grejer.
När man lärt sig lyssna ska man lära sig att det är okej att vila, för det är faktiskt okej även om du har ett pass planerat. Vila är viktigt, en utsliten kropp är värdelöst.
Jag vilade idag – jag blir sliten av värmen på ett sätt som inte gör mig gott och jag bestämde mig för att det bästa för mig idag var att bara vara vid vattnet och ta det lugnt tillsammans med J. Inga intervaller, ingen distans, ingenting alls – kroppen vill helst inte träna i värme, inte min iallafall. Jag knatade efter ett gäng kor, kollade på keramik, lassade in isglass och plaskade massor i vattnet. Skönt.
