Jag förstår inte riktigt hur jag bar mig åt igår – men någonstans fanns det jävlaranamma nog att göra mitt allra bästa under fem tävlingsvarv på Vistabanan. När det var så jobbigt att det nästan svartnade uppför, fastän det gick låååångsamt, fokuserade jag på hur härligt det skulle bli nästa gång jag kom till nedförsåkningarna.
Mamma langade, fantastiska människor, kända och okända hejade på (hejaropen alltså, hur de verkligen lyfter fram energi i den tröttaste kropp) och 8,6 kilo materiell cykellycka med 32-klinga hjälpte mig uppför backarna.
Jag kom fyra. De andra tjejerna var starkare, de var grymma! I maxiklassen var jag inte sist och i Västgötacupens total körde jag hem tredjeplatsen i år igen.
Det blev en märklig cykelsäsong. Kroppen har varit söndrig. Foten. Cellförändringarna. Lite ryggkrångel. Men. Jag har lärt mig massor, jag har blivit galet mycket bättre på allt – särskilt tekniskt, det har varit så kul och jag har lärt mig så mycket och haft så fina vänner att hoja med. Nu tar vi höst, silly season och oktoberchill innan det blir vinterträning!
Tog ett par bilder i startfållan, på herreliten & herrmaxi framför och mina starka, fantastiska d30-kollegor Jenny & Linda!
