Hej Strutsabacken

Att gå stavgångsintervaller i brant uppförsbacke är guld! Och skonsamt och just precis så jobbigt som man gör det. Och socialt, opretantiöst och enkelt. Och belöningen är finfin utsikt. Och nu har ni ju förstått vad jag har gjort ikväll – nämligen just precis stavgångsintervaller, något som jag mest brukar göra om vintern. Jossan är hemma en sväng, hon bor ju i Åre numer, och med henne kommer träningspåhittighet som jag verkligen välkomnar just nu, åh vad jag behöver någon som drar lite i mig emellanåt. Ikväll föreslog hon stavgång i vår skidbacke, Strutsabacken, och vi blev ett litet gäng som gick ihop.

Jossan sken ikapp med solen, Madde var superstark trots att hon redan kört ett intervallpass och jag hade väl mest håret flygandes i ögonen.

Selfie med GoPro. Jag orkade förresten hugga i lite extra sista gången upp tack vare pepp från Stefan som förstås sprang om med lätthet. Att bli riktigt andfådd funkar faktiskt riktigt bra förresten, det som gjorde ondast i revbenet ikväll var att böja sig ned efter vattenflaskan.

Man tar i så mjölksyran sprutar på väg upp och sedan pratar man sig nedför. Så himla gött att kunna maxa och vara social samtidigt.

Bild tagen halvvägs upp i backen, där det efter att ha planat ut litegrann brantar till sig igen. Jag tycker det är grymt att den här backen används så himla mycket att det finns en omkörningsfil på stigen. Här springs det, här cyklast det, här promeneras det – året om. Och förstås, om vintern åker man alpint när det finns snö.

Min fina mamma på väg ned, följd av Jossan och Madde. Den där utsikten förresten. Tröttnar aldrig.