Igår kvittrade lärkorna över fälten ned mot Vättern. När jag tassade upp för att dricka iskallt vatten vid midnatt i natt föll snön och när vi vaknade upp lagom till starten i Vasaloppet var världen alldeles vit och fluffig. Efter långfrukost framför TV:n (jisses, skidsuget!) bytte jag om till cykelkläder. Fick väl precis igen shortsen och J skrattade lite och vi pratade om att ifall jag fortsätter att äta sushi för två kommer den där magen att bli ungefär hur tjock som helst.
Jag är väldigt trött men mår äntligen lite mindre illa och avdelningen för kravlös träning fick casha in mängder av frisk luft och vackert snöiga vyer när jag trampade genom djupa snödrevor på oplogade vägar och små skogsstigar. Det blev en hel del stopp för att fota och andas – om jag råkar ta i för hårt sköljer illamåendet över mig och jag känner ju att benen har fått cykelvila på tok för mycket.
Hursomhelst, det gör ju absolut ingenting, jag är så himlastormandes nöjd över en sisådär sextio minuters rulltid och en och en halv timme i frisk luft. Och så tänker jag att vår fina unge minsann kommer att kunna säga att när hen låg i mammas mage var hon ute och cyklade i snöoväder med klass 1-varning.
Det snöar ännu mer ute nu. Tänk, här har man toklängtat efter vinter hela vintern och så kom den i mars. Ur led är tiden, som morfar skulle sagt, och vi rundar väl av med massa härliga marsvintercyklingsbilder, varsågoda!
2
1 kommentar
Helena Enqvist
6 mars, 2017 at 21:14Ja nog är tiden ur led alltid.Jag har nyss kommit hem från ett stakpass. I mer snö än på hela vintern och jättefina spår. Alldeles lagom tills alla har åkt vasaloppet och lägger undan sina skidor. Men fint är det och ännu hopp om några riktiga vintercyklingar även för mig!