Jag letar pepp inför slutspurten av det här med att vara gravid. Det är så mycket som är jobbigt men just idag vill jag liksom inte rada upp allt som är motigt. På något vis är det ju ändå alltid som att man blir sina tankar och om jag just nu på ett ärligt vis ska försöka sätta ord på hur det känns och hur jag mår blir det bara värre.
Det här är som att cykla ett långlopp. Ett riktigt långt långlopp. Jag var peppad, jag var väl förberedd, jag var i god form när det började. Jag hade stått i startfållan tidigare men plockats av banan och var ändå beredd på det värsta. Den här gången fick jag fortsätta, det var ingen som drog repet efter tre månaders race men loppet är fullt av konstiga hinder. Någon ändrade banprofilen – jag hade läst på och lärt mig och ställt mig in på uppförsbackarna, men det var ett feltryck i mitt pm:et och alla uppförsbackar var hundra gånger längre än jag väntade mig och utförsåkningarna kom aldrig.
De där backarna fanns inte med i kalkylen från början, och de har verkligen tagit ut sin rätt, gjort mig sliten och trött, ledsen och uppgiven. Det är bara det att det finns ingen möjlighet att bryta det här loppet. Jag kan inte bryta. Jag vill inte bryta. Även om jag gavs möjligheten att bryta skulle jag inte ta den. Jag skulle inte byta bort det här för allt lätt kolfiber i världen och jag känner mig lyckligt lottad på alla sätt och vis. Men ändå. Jag m-å-s-t-e gräva fram lite pepp inför slutspurten.
Det är nio veckor plus minus två kvar och nio veckor kan ändå gå fort om jag gräver fram lite pepp inför slutspurten, tror ni inte det?
4 comments
Ja du man är inte alltid så pepp. Då tänker jag att man får tillåta sig att inte va det. Bara låta det vara som det faktiskt är. Det känns trist, men befriande på något vis tycker jag. Så brukar lite bubblade lust komma så sakteliga…
Ja, ibland måste man det – håller verkligen med dig om det. Dock att jag får en sorts opeppighet ibland som snurrar igång ett gnissligt ekorrorhjul av mer opepp där jag bara drar ner mig själv såpass att opeppet blir depp – då måste jag gräva fram lite positivt tänkande till varje pris för det där är inte skoj alls. 🙂
Men du, det är inte långt kvar nu. Snart har du ett litet pyre som du kan lukta på hur mycket du vill. Det finns inget som luktar så gott som små bäbisar. Det är ett av dim klaraste minnena från den tiden trots att det är 20 år sedan.
LÄNGTAR!!! 😀