Allt man gör post partum, alltså efter förlossning och graviditet, är så himla stort. Som om att man gör det för första gången, lite osäkert och trevande, som att man inte tror att man faktiskt någonsin kommer att kunna göra det man brukade göra igen. Låter lite svamligt kanske – jag försöker liksom beskriva osäkerheten som kommer med att plötsligt ha en kropp man inte känner igen och försöka göra sina vanliga grejer med den.
Som igår när jag cyklade MTB. Det var det första lite längre passet och det första passet där jag försökte utmana mig själv litegrann. Jag körde mot Grännaberget till och funderade på att försöka cykla Tegnertornetbackarna – ett utmanande segment med branta uppförsbackar. Jag bestämde mig för att inte göra det eftersom jag inte trodde jag skulle fixa det och bli ledsen av att kliva av mitt i en backe som en gång kändes som en enkel deal att ta sig uppför. Fast helt plötsligt var jag på väg uppför den första av backarna ändå. Impulskontroll noll.
Men vet ni vad? Jag fixade alla backarna i ett svep. Det tog tre minuter längre tid än det gjorde i toppform men jag satte dem. Sist jag körde dem surade jag säkerligen över att jag inte cyklade tillräckligt fort – nu jublade jag över att det gick över huvud taget. Och den uppgivna känslan jag haft ett tag, känslan av att vara så innerligt trött på min otränade kropp att jag inte vet var jag ska göra av mig själv, den försvann.
Allt man gör post-partum är så himla stort. Tänk att få wow-känsla av ett sina vanliga backar, vilken grej det är egentligen. Och tänk att sina vanliga backar kan gå långsamt och ändå skapa självförtroende. Jag kommer att komma tillbaka, jag kommer att bli stark igen – det är ju nästan så det går lite för bra det här.
P.S. Jag slarvar järnet med mammamageövningarna. Typiskt mig – är det inte svettigt och jobbigt smiter jag.
